Helsingborgs-Posten – 4 maj 1860, sida 2

lit. le . fr. nr 51.) Edgar sått rum. Isan ; denne gick elt litet paåänge samhvad yngrstånd samt , ädla och ) höst elt år äl så godt militär pasI jag eljest tare anlag?, men jag har arl, och det lir du äfven har då ej I är: akta nerna saga som orden — det Den åtrån, )åhånda uror. som äro det album skriften alt men fåfänr då ett lidelsefullt lynne sällar sig till detta olyckliga fel, föres man snart till brädden af den afgrund, som blir vår framtida sällhets graf. Hvad jag var lycklig, svarade ynglingen, som en gång fick mottaga en förmaning från min fars egna läppar. Äldrig kan jag lillfyllest prisa Gud derför och jag beder Honom atiknnna motsvara mina föräldrars önskningar och förhoppningar. Ofver sommaren begagnar jag mig väl af Dahlkronas vänliga inbjudning; men i höst, när lektionerna börja, då din syster atervänder med ångbåt till sin mor, flyttar jag med dig till Lund, och nästa sommar slå vi oss ned på Rosenholm.? Mär Edgar somnat tände Stålbrand nattlampan, bröt paketet, som innehöll est af sefirgarn, i ljusgron och gredelin schattering, stickadt resskäry. pet åtföljande postpappersarket lydde sålunda: Den biljett, hvilken jag som svar på ditt första bret tillskref dig, var kanske allt for saordig. Det är Alma, som tillförer dig detta lilla paket, och Mimmi Dahlkrona, hvilken både hon och du ha att tacka för denna eder gemensamma fröjd, som jag af hjerlat unnar er bada, är en ersättning för min mors vägrande svar alt här mottaga dig, och jag vill ;j förneka, alt jag måst med henne utkämpa mer an en strid innan hon gaf sitl samtycke till Almas resa. I höst får jag ju henne ater? Jag känner redan på forhand den smärta, som bada barnens frånvaro kommer all förorsaka mig ... jag ser att Alma med sitt svarmande lyyre älskar mer den far, som hon oupphörligt i sina drömmar skådat, ån den mor, som hon hvarje dag af sin lefnad sett i verkligheten. — Du säger i dilt första bref: Frukta icke den luft han i sin fars närhet kommer alt inandas; inga peslarlade vindar skola smitta hans själ. — Jag lemnar dig nu den högtidliga försäkran att ingen skymt af en dylik sruktan hos mig fåll insteg, och jag är lika trygg för hans moraliska daning som vore han under mina egna ögon. — Jag sänder dig ett litet arbete af min hand, hvilket, då vintern anländer, torde komma väl till pass. Moltag det som ett minne af en vän — en syster... Om nura år, då vi båda två komma närmare ålderdomens rand, torde kanske den önskan, du yttrar, uppfyllas: att vi som vänner, som syskon kunna återse hvarandra! Thekla? Han förde skärpet, men icke brefvet, till sina läppar. vr hennes hjerta så kallt som hennes bref dock hade det så varit skulle hon ej ha stickat det här... j Den mogne, allvarsamme mannen förde skärpet ännu en gång till sina läppar. Från hans ögon var sömnen fjerran, då deremot hans son slumrade så lugnt och godt, och det var honom ljuft att lyssna till den sofvande ynglingens regelbundna andedragt. VII. ö Förhållandet mellan tader och barn blef snart lika innerligt som hade de sednare uppvaxit under hans ögon. Alt betrakta Edgar, som en till det yltre trogen afbild af hans fordna hustru, vår honom ljuft; men det var honom en större njulning att s amtala med dottren. Hennes af naturen poetiska språk, hennes törst efter kunskaper, hennes kärlek och beundran för allt skönt i förening med hennes energiska karakter, som dock icke var beröfvad denna milda qvinlighet, hvilken han lifligt skulle saknat hos sin dotter, och slutligen hennes excentriska omhet för honom sjelf, drogo honom till henne med den mest hängifna saderskärlek. Hon egde en vacker, musikalisk talang och en skön, fyllig röst. Det var med en outsägligt behaglig känsla, som han, sittande i ett hörn af salongssoffan, lyssnade till de toner hon framkallade från pianot. Ofta smögo sig fader och dotter från samiljkretsen till en i trädgården nyss upprest paviljong, der de under långa, underhållande samsal kunde glömma sig qvar hela timmar. Ingen fläck på jorden finnes dit ej nysikenheten hittar vägen och från hvilken den ej i sqvallrets oordnade, smaklösa, brokiga drägt återvänder, flygande än hit. än dit med sina berättelser. Afven här talade man om den frånskilde Grefve Stålbrand, som efter trettonårigt utrikes vistande återvåndt till saderneslandel, tillhandlat sig en hans familj fordom tillhörig egendom. samt huru hans hustru af nåd och barmhertighet sandt barnen till hans möte. Ehurn boende flere mil från Alnerup, hade dock Krigsrådinnan Ekenkrantz uppsnappat en mängd berättelser, hvari dikten på sanningens bekostnad tog öfverhanden. Jag har ingen ro Baltzar, sade krigsrådinnan till sin son, förr ån du reser till Alnerup. Har du intet ärende till Major Dahlkrona 2 Jo, i början af September skall jag resa dit för att föra expeditionen ?? ?Du reser väl hem emellanåt ? PDet tror jag icke.? Ahjo, jag lofvar dig hvad du vill, blott du reser hit, så der hvar åttonde dag. Mamma lilla, jag brukar icke taga några