Helsingborgs-Posten – 23 april 1860, sida 2

försilfrade plåten: Mig är en skön arsvedel tillfallen. Ja, din arsvedel är skön, utropade han; men — min ?! Han bojde sig osver kistan och grät som ett barn. Han steg upp och inträdde i den gamla kyrkan, der allt var som forr. Del purpursargade sammetstackel. gifvet af gamla grelvinnar vid Theklas första nativardsgang, låg qvar, alvensom den hvita duken, ett broderi af den senares händer, vifvet vid samma lillsälle. Han kastade ögonen at alla håll, ingenting var nytt. ilan böjde sina knän, liksom för att nedlalla vid detta altare, der han för eit fjerdedels sekel sedan forsta gången firade sin skönaste fest... men han hejdade sie... hjerlat, hela varelsen hade sedan dess undergått en så märkbar förändring, att han ryste; lagande några steg tillbaka. sade han: nyn gang skall jag knalalla der — men icke dage dock, hvarfore Icke...? och nu, uad af en maktig impuls, störtade han fram ill allardisken och sjönk ned, i det han bad: Fader förlåt ! i sa li — — — —