Helsingborgs-Posten – 9 mars 1860, sida 3

aldrig skall glomma, och bojde hufvudet med elt behag, som jag aldrig någonsin sett hos nagon annan dvinna. Hennes mun öppnade sig till halften for en rad vackra tander, och hennes svanhals bojdes, mjukt och kungligt på en gang. Nastan alla portratter atergifva hennes drag, men icke ett enda har jag sett, som alergifver hennes sjals skönhet och hennes andes behag, som likval så starkt afspeglade sia i hennes fysionomi. Jag har blow haft tillfälle att se Marie Antvinette denna enda gång. Då man få ar derefter släpade henne på en kärra genom gatorna for att lagga det vackra husvudet under guillotinen, kom detta sorgtåg alldeles forbi mina fonster — men det var mig icke mojligt att se henne, oaktadt jag visste, att hon mahanda aldrig stått högre än i denna förnedringsstund. Konungen sag jag for forsta gången samma dag i Versailies, då han också gick till messan. Han blef uppmarksam på min man, som stod bland skaran med mig under armen, då han gick förbi. Ain man hade varit föreställd for honom. Konungen gjorde ett steg emot honom, liksom ville han tilltala honom, och nickade vanligt; men förlägen, som han var, vek han åter af och sick oss förbi med sin svit i det han också gaf mig en vänlig och konangslig anick. Man behofde blott Se honom, for att vara övertygad om, att han var af konungablod och besatt konunaslia värdighet, man kunde också nogsamt se, alt han icke var nägon stark och kraftig karakter; men man kunde svårligen tvifla på, all han var en ädel menniska, en öm man och far, och en högsinnad konung, som med kärlek omfattade sina undersåter. Sädan var också den allmänna meningen om honom.