Helsingborgs-Posten – 23 januari 1860, sida 3

Jag lojwade det:a. Paul bare emedeertid, säsom jag seran erfor, uppfårt sig få slitigt och ordentugt bos Bier: regård, art denne alltmer och mer fann tydte för honom, samt stalle gerna bafwa welat när fom belst tillälla fin dotters bröllopv. Han wille dock wånsa, tills Paul sjelf päminde ders om, och derpå boppades ban dag från dag. Ellen war den enda, som wisste bur det flod till med Pauls bjerta. (En wacker wärt ag bade det lyckats bonom att döda twenne stora wargar. Harsfrer war ban särcelcs sAsad, ty med skoltpenninaarne för desamma funde ban nu fylla den länge bovs sparade summan till vbeta!ande of Jörans skald. Chen bade meddelat ta at fin moder — och denna blef teröfwer smärisamt rörd. Hon infåg nu tydligen grunden till fn dotters swärmod, och hon förstod ocksä, att när bon wisste det, få borte ben också meddela det för fin man. Bjerregärd vare warit ute På en liten resa och fom förs om natten bem. Så snart ban war hemkommen, satte bustrun fig hos bonom och begynte i få slonsamma ordalag, fom möj: ligt, omtala sokernas ställning mellan de bära unga. Med nan ähörde ban Hela berättelsen, siod dervå upp och gick nåara flag af och an i singan. Sedan stannate ban midt för sin bustiru och under det han forskande betraktade benne, sade ban: — Mor! säg mig uppriktigt, har du ej förrån nu kånnt till detta ? — Nej. wifit inte, försäkrade bon. Först i dag har Ellen omtalat det för mig. — Nå, få ske då Guds wilje, utbrast ban. Stackars, stackars barn!. ..