Helsingborgs-Posten – 23 januari 1860, sida 3

— Jag måste genast tala med Paul, förts satte ban widare. Ga och falla honom!. . .. — Du är vred, käre man, fade bustrun, . .. bwad wisl ru säga Paul — Nei, iag är cj wred .... jag är ledsen, swarade Vjerregäård. Mor, fortfor ban, jag fan ej wredgas på Paul, to jag kommer i bån min egen ungdom, och skulle bafwa handlat på samma fått, om någon bade welat bindra mig från an få ega dig — bod... jag war tyd: lia, blef locktta ech är det ånnu genom dig. Wår stackars Ellen deremot bar, säsom jag fruktar, erbållit ett får, fom ej få lä:t låkes. Tiden är för dessa får den bäste doftorn. Men stonda dia nu oh falla bit Paul och Ellen ocksa, ty fan mäste tafa med dem båda på en gäng, och äfwen jag bar bemligheter att meddela. Paut blef nu eftersiickad. — Ellen bade redan på moderns rop infunnit sig. (Forts.)