Helsingborgs-Posten – 9 december 1859, sida 2

————— —— nare inom hus. Oförmögen att uttänka något medel till räddning och, icke sporrad af tanken på ett lyckligt hem, utan tyckande sig på det hela taget icke hafva något att sträfva och arbeta för, nedsjönk han i den djupaste modlöshet och melankoli samt blef ohjelpligen ruinerad. a Annorlunda var det emottagande den andre kopmannen rönte, när han, fullt ut lika sorgsen och förtviflad som sin yrkesbroder, beträdde tröskeln till sin boning. Äfven hans hustru kom emot honom. Hon uppfattade med en enda blick hur det stod till med honom; men i stället för att låta honom förstå all hon märkt något, ropade hon gladt och med ögonen på de inre rummen : Pappa kommer! Pappa kommer, pappa kommer i ljödo inifrån, fast något spädare, tvenne ekon, och snart visade sig i salen dessa begge ekon i tvenne små vackra flickgestalter, hvilka under mycket larm och ropande skyndade sadren till möte. Nu ska ni snällt hjelpa pappa af med rocken, ropade modren till sina små; rvoch sedan ställer du, Mina lilla, fram pappas tofflor, och du Emma, bär hit Pappas stora pipa ... Så der ja.? Under. mycket pysslande omkring samiljesadren sörde de ire gemensamt hönom till en ländstol och satte honom ner i den. )Nu ska du sitta här, min vån, tills jag får bordet dukadt, förklarade hustrun, vjag har lagat till en rätt som jag vet du tycker om, men som du inte får veta förr än jag kommit tillbaka.n Det dröjde icke många minuter innan hon ilerkom och fann molnet helt och hållet )ortjagadt från mannens panna. Hur var jande morgon sitt hus. det väl också möjligt att längre tänka på de yltre affärernas bedröfliga tillstånd, på hufvudbokens förskräckliga debet nar han såg hvilket kredit af lycka och sällhet han hade i sin makas och sina barns stralande ögon! — Ilan följde de sina ut i matsalen, måltiden var förträfflig, liksom aptiten, och dagen slutade under glädje och frid. vet du, min vän, sade hustrun till sin man när de blifvit ensamme, vet du, jag har länge tänkt på att vi borde utbyta denna allttor stora och anspråksfulla våning emot en mindre och trefligare, helst belågen i någon aflägsnare trakt, der vi nog kunde få tillfälle till någon liten trädgård, som vore så tjenlig för barnen alt springa uti och äfven behaglig för oss sjelfva. Kanske vi då kunde slippa våra vanliga sommarresor, som utlofva nöje, men endast gifva trötthet och besvär. Man må prisa hur mycket som helst den stora verlden, men icke är den tresnadens, fridens och hjertals verld.? Rörd tryckte mannen sin hustru till sitt bröst. De hade förstått hvarandra, utan att ett enda ord behöfts vexlas om den egentliga anledningen till ett inskränktare lesuadssätt; de visste, alt så länge de hade hvarandra, skulle ingenting förbittra deras, lif. Uppmuntrad och stark, lemnade mannen fölHan kände ännu den varma och mjuka handtyckning hans hustru vid afskedet gifvit honom. Man står icke tomhändt här I verlden, när man tryckt en sådan hand. Han hade något att sträfva och kämpa för, och han visste att det lönade mödan, än mer, att det belönade den. Han började sitt arbete med mod och förtröstan. — När hjerlat kommer hufvudet till hjelp, har man snart himmelen på sin