Helsingborgs-Posten – 9 december 1859, sida 2

är då för besynnerligt, det måste jag tillstå, tillade hon, vändande sig ånyo till sin man, ena dagen vill du att barnen skola lära sig gud vet icke hvad, och den andra nekar du dem det nödvändigaste ... Stackars min lilla flicka 1 Mannen kastade en förtviflad blick på sin hustru. Förmodligen tyckte han, att det egentligen var han som var alt beklaga och behosde tröst; men, tyvärr, var han den ende som tyckte så. Du gick så tidigt ut i dag, började efler någon stund äterigen hustrun, att jag iate hann tala om att mjölet är slut. ÅRedan ? frågade mannen. Redan upprepade frun med en knyck på hufvudet; är det kanske jag som ätit upp det? ... Det är slut med veden också, tillade hon lika skonlöst. Det var ändå tjugo famnar jag höstade in, sade mannen, voch famnen kostade sina goda sexton riksdaler, det vet jag. Nå, om den också kostat sexliv, så är den likväl slut och det vet jag, förklarade frun i huset. Mannen steg upp och gick med lutande hufvud in i sin sängkammare. Nå, skall du inte äta, innan du lägger dig? ljod efter honom samma oresiga röst ; )malen har stått på bordet minst en timma och väntat.? Mannen riglade sin dörr. Han var mer än mätt, det var for många stenar på bördan. Ilan lade sig, sof oroligt, drömde om mjöl och kartor, om ved och musikalier, såg äfven i drömmen sin hustru: hon syntes slyva men längt ifrån med englavingar. Tidigt följande dagen gick han ut, än mera nedslagen och bedröfvad. Mulet på börsen, mul