nej, hon blir ha stigt nog öfvermätt på ett lefnadssätt, som med alla förströelser det erbjuder är tråkigt, enformigt andefattigt. Hor gör allt hvad hon kan, för att mörda dagen: timmar ; hon sofver till kl. 9, hon tillbringat långa timmar vid toaletten, hon vandrar från pianot till romanen och från romanen till pianot. Tyvärr, vår herre har skapat dagen till en längd af tjugofyra timmar, och dessa timmar äro grusligt långa för sådane, som tillbringa ett tomt och gagnlöst lif. Jag kände i mitt inre, låter förf. den unga slickan skrifva, att jag lefde ett onyttigt lif, och många voro derföre de tårar, jag fällde i nattens sköte. Dock, timmarne erbjuda slutligen den firade slickan en omvexling; men det är krämpornas och plågornas förskräckliga omvexling, följderna af den kroppsliga uppfostran, som skulle göra henne till sylfid, men nu förvandlat henne till ett jemmerligt skelett, fult och onaturligt till och med som sådant, och prunkaude nu med inga andra rosor, än dem som doktorns brännjern, i kampen mot ett ryggmärgslidande, har framkallat. Den arma har blifvit martyr, men för hvad? För någon högre och ädel ide? Ack nej, hon är ej ens i stånd att fatta en sådan. Eller kanske för någon af sitt hjertas rena och naturliga böjelser? Ack nej, ej heller det. Eller för heliga pligter, som hennes plats i lifvet ålagt henne? Nej, hon är martyr för dumheten, såfängan och råheten. Ty detta lif, för hvilket hon blifvit uppfostrad, det är icke uppsprunget ur civilisationens och kulturens skole, utan ur samhällsförhållanden och åskådningssätt, som ännu icke hunnit blifva besegrade af civilisationen. Civilisationen vill dana kraftiga, harmoniska och sköna menniskor; kan hon infatta ett harmoniskt och plastiskt menniskolif i ramen af guld och lyx, så är detta för henne endast en vacker bisak, som ej rör sjelfva sakens väsen. De gyllene ziraterna, de glänsande accessoarerna återfinnas äfven hos råa folk, när de endast hunnit en viss grad af materiel kultur; de återfinnas tillochmed yppigare der, än hos de civiliserade folken. Men när dessa accessoarer borttänkas från det lif, som Pehr Thomasson här skildrat, hvad återstår då? I grunden endast den barbariska råhet, som, drifven af högmodet, vill skapa en i ögonen fallande skiljnad mellan samhällsklasserna och icke vet för detta ändamål något annat medel än onatur och sysslolöshet. Det saknar icke sin betydelse, alt det är Pehr Thomasson, som tecknat denna tasla; mannen, hvars vagga stod i landthyddan, och hvars lyckliga poetiska natur latit honom ana, att den framåtskridande kulturen har ett helt annat syfte än att dana sådana menniskor, hvilka han sett befolka salongerna — denne man betraktar än med medlidande, än med förakt, hvad der möter hans syn; han finner, att detta icke är bildning, utan barbari, att det skall tillhöra det förflutna och icke framtiden, och för att påskynda dess försvinnande utskickar han en liten pennritning, som han ej behöft göra till karrikatyr, emedan de skildrade föremålen, utan all öfverdrift framställda, äro karrikatyrer i sig sjelfva. För icke längesedan offentliggjorde samme tecknare en bild af Slaflifvet i Sverge. Det var eländet i ett annat samhällsschakt han —— AAA mm — ee