Helsingborgs-Posten – 16 juli 1850, sida 2

— Mina wänner, utropade hon, fören bort deesa fängar; de tillhöra mig, jag reklamerar dem.) Och straxt blefwo Marceline och bennes mor bortförda af föl: fet, fom wille ledsaga dem ända till den förträffliga blomfterhands lerskans i la Halles anfpräfstöfa boning. — Epilog. Många är hade förflutit sedan den dag, fom slutade wår bee råttelse; Frankrike hade aftorkat och glömt fina tärar; lugnet och lyckan bade äterkommit, oc blommorna och ffördarne hade under flera lyckliga skiften öfwerskylt och utplånat de blodiga spären efter krig och fasa. Det war år 1822, en warm Augustidag, jag spatserade i oms gifningarne af Nantes. Solwärmen war brännande; foglarna bade tystnat, man börde intet annat än gräsbopporne på åfren. Jag hade fatt mig i skuggan af pilträden wid stranden af en leende od) flar ström, fom sorlade öfwer kiselstenar, badande frasfen od) för: gätmigejblomman med sitt watten. Jcke längt ifrån mig suto också i skuggan ett fruntimmer med ett wördnadswärdt utseende, och ett annat, yngre, ganska förtjusande, fom höll ett wackert barn på fina armar. En liten hund gläfsade glädtigt omkring denna intagande grupp, wärdig Eugene Jsabeys lyckliga pensel. Jag bemaktade några gonblick under tysinad denna älskwärda