Sorall:Armbandet. (Ferts. o. fl. fr. ur 55) På en gång släs dörren in och en högljudd och oregelbunden folkbop störtar in uti fångelset. Marccline oc) hennes moder ät: sliljas oaktadt deras böner; då troende att deras sista ögonblick war kommet, skickade de hwarandra en öm blick, upplyftande deras själ till himlen, då en awinna, med blottade armar, bäret i oordning och med sina knytnäfwar, fina förter hade lyckats bana sig wäg midt igenom den böljande hopen, anländer framför fängarne, och tagande Marceline i sina armar utropar med glädje: Kom till mitt bröst, min lilla döfstumma; fom, min skatt, fom, min dotter! Och alla dessa ord woro afbrutna med de ömmaste kyssar. Marceline darrade af glädje; ty bon hade igenkänt fin beffyds darinna, den wälgörande moder Bidois. Strart wisar hon henne sin mor och beder med en blick om beskydd för henne. — Mar lugn, min dotters din mor är frälsad, utropade den gor da madam Bidois, liksom om Marceline kunnat höra henne. Fåns gelserna äro öppna, Robespierre är död, wi åro herrar här. Och under det hon så talade, tyckte hon med wärma fru Ro: chebonnes händer, som hon har lyckats närma sig. Derefter wände hon sig om: