——4 — MM — 8 Återswar på Rnut Pehrssons skrift i Nyare Aelfingborgs:-Poften Å:o 60. i (Tortsättning från N:o 64.) Annonserna äro få ställda, att ni med den dygdiges lugn bör fe edra handlingar öfwerlemnas år samtidens granskning, om ni wari: en reclig medborgare; men deremot, lif det skumögda djur, som sörer mörkrets aklyftor, då den upplligande morgonrodnaden randar horisonten, önska er nattens flora och darra för samtidens dom, så framt edra gerningar, eller deras motiver, warit mindre ädla. Fors gåfwes serer ni omgifwa edra grå bär med ett helgons gloria, om ni ej wunnit den genom menfriugs heten bedrande företag. Eljest liknar denna lanade gloria en skimrande bubbla, fom wäl genom mångfalden af sina färgor bländar för tgonblicfet, men sonderfaller i sjelfwa uppftigandet... J min tanke bade ni handlat försigtigast, om ni iakttagit tystnad, till dep er Biografi blifvit fulländad och lagd inför edra blickar. Da forst bade der warit i fin ordning, att med sanningens pen: fel öfwerfara er lefnadstafla. Men, det rekommenderar er föga art småda, innan någon smådat er, och berönmia er, innan någon ännu berömt er. Twertom torde nu hela den Allmänhet, hos hwilken ni fekt insinuera er saf, likna er wid en ful och wanffaplig gubbe, fom ropar till fin porträttör: An tingen skall ni icke aftaga mig, eller ock tilljuga mig en skönhet, som jag icke äger. Ännurmindre rekommendcrar det er, att, till eget råttfärdigande, förklena en annans goda namn och rvfte på ett sa lömskt fått, att ni betar honom tillfället att förswara sig. Men, om denne onämnde person, mot h ilken ni haft nedrigheten att rifta tadlets pilar, delar lika tänkesått med mig, bör han ingalunda tro fin åra wara kränkt genom edra smutsiga tillwitelser; ty hwem känner icke Knut Pehrssen? Snarare korde han anse fig chikancrad, om han blifwit berumd af en man, mot hwars frägd man haft mångfaldiga anmärkningar att framställa, och som genom laga kraftwundna åtgärder blifwit stiljd från medborgerligt förtroende. ; Men fanhånda år han lagligen tilltalad för några förbrytelser? Ni swarar: Nej, och råttar er ändå, lik en lättrogen qvinna, efter lösa rykten. År ni fielf lagförd för några brott? Ni twingas att fivara: J—a, och önskar likwäl att fe dem sänfta i glömffans flod. Med dertJamm a ni ddme mer en annan, fördömmer ni Er sjelf. Wille man på er räkning uppskrifwa de mindre hes drande drag man om er hört ätskilliga Rikets prowinfer, stulle man anje er gå lutande mera af ett till en ofantlig wolum hoprullat skuldregister, ån af är och arbetsmödor. Och hwad menar ni med det ordet af sig kommen? Anstår det wål en utlefwad gubbe, att gifwa detta epithet åt en person, fom, ehuru håss öden långsamt utwecklas, likwäl befinner fig på den punkt, att han ännu kan werka? är det icke oförskämdt att en, fom i lifwets sista akt nästan utspelt sin roll, will anställa omdöme öfwer skickligheten af en medmenniska, hwilken kanhända blygsamhet och misstroende till egna krafter hindrat att ännu offentligen wisa fig på skädeplatsen? Wore det icke löjligt, om det förslitna stift, fom sitter i urwerket till beswär, och håller på att utfalla, fade till det nya: Du duger icke? För frigt bör ni tillse, att icke skammen med fördubblade drag faller tillbaka på er sjelf, då sanningen rycker skenhelighetens mask från ert skrynkliga anlete, om ni och wore en af Mammons tillgifnafte