Min wän Spitz. Målning efter naturen. Min wän Spitz är en god menniska, men bar den swagheten, att wilja wäcka uppe märksamhet på sin person. Han är öfwertygad, att bela werlden sysselsätter sig endast med bonom. Han låter fin skomakare lägga kortblad emellan fålorna i hans stöflor för att få dem mycket knarrande. Når ban spatserar, talar han få högt, att de förbigående måste höra hang walda fraser. Kommer han in på Nedra Amfitheatren, få ropar han på waktmästaren att få reda på fin nummer och knotar öfwer den förändrade inrättningen med den fordna parterren, ställer fig på tå med ryggen åt theatren, få att ban är synlig öfwer alla menniskor, tar fram fin parfumerade näsduk, på def alla näsor i hang grannskap måste åtminstone lufta hans nårs waro, om de ej fe honom. Om han will boda fig för någon i en loge och man ej märker Hos nom, då blir han mycket förtretad och hostar och fixerar med fin lorgnette samma loge, tiBdeg man ändtligen måste fe honom. Han helsar till och med på personer, fom han ej känner, för att draga publikens blickar på fig om inbilla folk, att han har ganska nobla bekantskaper; fpis far ban på en källare, få finner han allting uselt, låter falla wärden och träter på honom, fåts ter alla kypare i rörelse, och will alltid åta hwad fom ej finnes på matsedlen för dagen. Han bar derwid altid fina infall, fom stundom äro qwicka nog, men ofta få utnötto, att man måste kittlas för att funna skratta. Men sjelf år han alltid den första, fom faller i gapskratt. Man må tala om hwad man wil, han wet allting bättre; man må berömma bwad man wil, han bar alltid ett tadel til hands. J sällskap wid han fyra och ordna alt; han anförer dansen,