wie — — —— Till Marie. Du wil, min Älskade! att jag fall glömma och icke tänka mer på dig, Marie! Wälan; men borttag då ur hjertats gömma det minne, fom du ewigt lefwer I, Jag känner än hur kyssens lågor flamma, då till ditt warma bröst du tryckte mig, och nattens drömmar skapa om detsamma — och likwäl wid du att jag glömmer dig. När bjertats tjusning underligt mig lockar från kullens höjd i blomsterdalen ner, i hwarje nyfödd ros, fom der jag plockar, en bild af dig, o min Marie! jag ser; om der en minnesblomma mot mig smilar, mins jag den krans, du engång band åt mig, och straxt min tanke tacksamt till dig ilar — och likwät will du att jag glömmer dig. (Jnsändt.) När solen högst på Himlens azur flammar, en trogen bild af lågan i min barm, jag går att föfa mellan lundens skammar ett lummigt skygd mot Jull:dagen warm; då minnes jag, når uti biörkelunden du gick förtroligt arm i arm med mig, en hoppets engel sänd från bimlarunden — och likwäl will du att jag glömmer dig. När uti nattens tystnad näktergalen flår. an fin ömhetsdrill från lummig topp och hwarje wårens blomma uti dalen står lyssnande och sluten I fin fnopp; minns jag din rösk, hwars tjusningstoner rörde hwarenda hjertats känslosträng i mig, det är mig ewigt liksom jag den hörde — och likwäl wil du att jag glömmer dig.