en retelig qwinna och S-n, fom wil henne fresta. Derin jag nu trädde — men hu! hwad såg! en liten försmädlig figur; ur ögat blott gnistrade qwinnohåg; den onde i menskonatur! Se der, fade Englen, fe der år din far! från detta stället din härkomst du Har, stackars gotfe ! Jag blef då få rädd — ty min fader såg ut, fom hade han warit en tjuf; Så fräck, fom om aldrig han lärt weta h—t, få hemsk, fom den nattliga uf; dock war han på rocken få smyckad oh grann, fem bade han warit i landet en man af förtjenster. Skall sådant beteckna förtjenster, monnwäl? att pappa är grann utanpå, om också han wore i hjerta och själ ofunnog och elack och rå? Nej — swarade Englen — bedrägelig är bang bländande yta: fin grannlåt han bår för falafet. Mitt hufwud jag skakade då — och fann, att allt war bedrägeri; min födsel och äran, som fader min wann, år ju lurendrejeri ? i Min gosse! sad Englen, få ständigt går tik i werlden — gör du likaså, om du will göra lycko. — a me oa oo ee Men hwar är min moder? jag se henne : skall; Jag såg henne ock till slut; som Eva strax efter fitt syndafall, den arma qwinnan såg ut. Ett wackert familjeporträt med fitt damm, bon stod, fom hon stått der tid ewig skam för familjen? J drömmen jag sporde min moder då, hur kom det sig wäl, att du af kärlekens trollkraft förblindades så? förklara det kan jag ej ju. Ack! suckade hon, i en dwala jag låg och tyckte, att jag Cupido såg; men blef narrad. Ur dwalan jag waknade opp, men fann i stället en babian; ej ser wäl Cupido så ut, som han, så lik en kritad morjan? i mörkret, min gosse, ett misstag har skett; det hade ej händt, om jag endast sett, hwem det mwarit. Förtwiflad jag blef nu — om for ur mitt ä land; ei längre jag wille bli qwar; långt bättre det är, att på fremmande strand tillbringa de kommande dar, om också jag bära skall uslingens larf; mitt fådernes, liksom mitt mödernearf blir föraktet. —— — —t— —