ossh orer en Jat ow CH IUVI 2, han wore ju annars förutan skygd, så länge på jorden han bor. Som fådan jag kom hit öfwer en gång: förtälja jag will i en klagosång mina öden. J sjelfwa födelsestunden blef jag bortförd i fremmande land; jag hann ej att skåda Guds klara dag, fören jag flod på utlänsk strand; jag fördes dit öfwer fom kontraband, förbudet hår hemma i samma land, der det gjordes. Ur drömmen jag waknade opp och såg mig lemnad i fremmande hand, och hörde med fasa den brusande wåg, som skiljer mig ifrån mitt land; min första tanke i oskuld då war: Jag arme! jag har hwarken mor eller far, fom mig wårdar. Förtwiflad jag sprang då oh kastade mig på gungande böljornas rygg; ej mycket jag wägde: på wågornas stig jag swäfwade lätt som ett mygg; jag wille med makt se min mor och min far och landet, der moder min aflat mig har uti synden. Jag snabb som en fisk i sundet nu samm, men wärnlös som fisken också; jag kom så omsider lyckligen fram och fädernestranden fick nå; dock war jag en fremling i eget land! ty mig wille ingen på denna strand igenkänna. Jag war så bekommen och wisste ej hwad jag skulle ta wägen i hast; mig syntes så underligt folk och stad och menniskors ögonkast; man skådade noga hwart anlets-drag, fom more ett-under bland menniskor jag i min oskuld. Der stod jag — och war just ett apespel så fort jag wäl kommit från bord; Traä ) tbett Gr(tt CI Ive: Å 1114A u7 liksom man misstänksamt undrade på, hwem jag wore. Ej blott för mig sjelf jag blygdes — men oc för anor och namn man mig ger; ja — hade min fader än warit en bock, jag knappt kunnat blygas mer; ö det händer, ty wärr! — O rysliga lott! att barnen få lida för fädernas brott här på jorden. Mitt öde war swårt — så ledsen jag war och wisste ej mera miti råd; Som Job jag förbannade mina dar, förtwiflad till öfwerdåd; då liksom en Engel i farans stund kom till mig på nattens wingar Jon Blund och mig söfde. Jag slumrade in så ljufligt och sött från alla werldens försåt, att hwila mig, efter resan så trött, och stilla min jämmer, mit: gråt; Ö men bäst fom jag slumrade, något mig Kör, en uppenbarelse kommer mig tör uti drömmen. Man wet ju, att barnen stå städs i förbund med Englar, fom gå på wår jord och hwiska till dem i en farlig stund rätt mänget tröstande ord? i de säga då ofta, hwad barnet er wet, upptäckande rått mången hemligyet om dess öden. Så bände sig oc, när I sömnen jag låg od lefde i andarnas werld att uppenbarelsens Engel jag såg, som stod wid min hufwudgärd och fade: jag öfwer dig ömkat mig har! upptäcka jag wil, hwem din mor och din far månde wara. Kom — följ mig! (i drömmen jaa föliddå med) och kom i ett paradis; ett paradis just efter fädernas sed, och just på sitt gamla wis; AvÖd änsafan famt hmad ber mera hör till.