Gotlands tidning – 10 juli 1862, sida 2

litwisst är em icke få obetydlig Del af denna kyrkruln ännu qwarslående, ehuru begagnad till magasin. — — Nog af, man har wertligen stota fräl til den frågan: Har werkligen Mill Octavia Carlen sjelf sett de föremål, hwilka dock Resande pläga bese, och hwilka hon benäget will beskrifwa för Resande och andra? Ofwananförda oh talrika andra, i hennes bor befintliga saker, synas med ett Nej beswara ftågan. Det är ju ett eget slags historiskt författareskap. Widare fan frågas, om M:A OD. Carln förstält, grundligt oh triuskt studerat, eler end ordentligt citerat fina allmänhet åberopade fällor? Wi skulle, om utrymmet medgåfwe, kunna anföra ånnu mycket, som antyder att hon måste alldeles hafwa missförstått eler oriktigt ändrat och sälunda missbrutat dem. Den mångd tryckfel, fom i asseende på histottska namn missvproda boken, Ha mi ej heder utrymme att specificexa: De äro mycket förwillande, och blott en liten del deraf är i slutet af boken upptogen. Deskrifningen på Enholmen sid. 243 är i fitt slag klassisk. Man får der, bland annat, till stor öfwerraskning weta: besästningswerten blefwo färdiga (2) 1858; de äro särdeles wackra och wäl försedda med kanoner m. m., fästningswerkets wäktare bar (— säledes bar den dyrbara ech med kononet wälförsedda fästningen endast en wäktare —) en enslig waktsluga, det han fall hålla uttitv. Men wakttsoldaten är ej ensam, ban hade (når några refande, bland dem troligen författarinnan, fommaren 1861 beförte holmen?) en trogen kamtat i ensamheten, neml. en liten get. (1) Nu kommer getens historia, widlyftigare än fästiningens, och något mera rörande och romanefft påtråffar man fällan, och beftämdt aldrig i någon bof om ett landskap och dess fornminnen. Slutligen en anmärkning. I 32 kapitlet, Gotland och dess märtwårdigare män i sednare tider, förwandlas förf:n från en historisk tecknarinna till en Historiens gudinna, som inför sitt tritunal framkallar, mönstrar, och otterst frikostigt med smicktande betyg och odödligbets-diplomer begäfwar en mängd lefwande och döde, förtjente och kanske eförtjente gotländska personer. Sedan hon så sökt odödliggöra widpass 60 personer, tillägger förf:n: Må dot ingen tro, att endast här nämnda perfoner bidragit til Gotlands framsieg i sednare tider; men att upprårna ens de mejl framstående af aha dem, fom genom nit i fin tjenst eder på annat fått werkat till Gotltands framåtskridande, skulle här icke wara på fin plats. Läsaren på fastlandet måste wål nu tro att Gotlands befolkning räknar oräkneliga patrioter och store män. Ack, att det more få! Men låtom oss kasta en liten blid på dessa patriotiska och för Gotland utmärktare mån, hwilka thågfommas med tadsamhet för allt det goda de werkat för ön. Under denna rubrit förefaller det befonnerligt, att finna namn sådana fom D. Collberg (målare), I3. Lindström (läfare), G. Andersin (kapten), N. I. Fåhreud (Major) m. fl. — mån, wisserligen i ett eller annat afseende minnes-och aktningswärda, men hwilkas werksamhet kommit andra orter än Gotland till godo, oh dessutom fan det bli tu tal derom, huruvida en skicklig mälare, läkare eller major mid Konstrurtions-forpsen endaft I och för denna egenskap fan kallas patriot. Äfwen i förteckningen vå dessa män spörjes samma oordning fom nästan öfwerallt i boken. Så flår det sid. 226: T. Jhre (eorkoherde, fader til språrsnillet); lä8: Thomas Ihre, kyrkoherde, far till TH. Jhre. prosessor i Upsala, m. m., och farfar till språtsnillet. — Om de af författarinnan odödliggjorde ännu lefwande gotländska dödlige wilja wi ej yttra oss. men wi gissa, att mången af dem är temligen generad af de mockna komplimangerna, såsom att wara spirituell oc) älffmård oh begåfwad med en ståämma såfom brageharpans ton, att mest af alla hafwa bidragit att göra fin fäderneö tänd och älffad — med flera dylifa ömma utgjutelfer, fom i tryck inför allmänheten taga fig rätt kom iskt ut. Wår kollega här vå platfen, G. L:s n. T., har om denna, synbarligen i aldra största hast efter dels, för bokens widt omfattande plan, ofullständiga, dels ide nog krltiska fällor wårds(öjt och utan egna studier hoprafsade bot, fällt det omdöme, att den är wälkommen (2) för alla fom intressera fig för Gotlands historia, och för fitt billiga (2) pris serdeles lämplig (2) för allmogen och foctenbibliotheferna. Nägot bewis för att storta detta i sanning ampla loford har wår kollega icke anfört, och wi förmena, att han icke haft tid att läsa boken. Wi mena emellertid annorlunda, och wi hafwa sökt anföra skäl derför. J sockenbibliotbekerna bör intet annat ingå ån det, fom är öfwerwägande godt, redbart, i möjligaste mån tillförlitligt och lätorikt. Emedtertid har Poftoch Jnrikes Tldningar — hwad fom är owanligt — aftryckt G. L:s n. 2:s lilla actikel, fom ide är en recension utan en wanlig s. k. puff, oc såmedelst liksom accepterat densamma. Det är möjligt, att wi hafwa orätt i wår åsigt, oh mi skola med stort nöje fe of wederlagde.