Gotlands tidning – 4 januari 1861, sida 3

duell. Med honom rådgjorde jag både i gladje och bekymmer. — Bland alla qvianor var det blott en som uppvägde alla de öfriga af sitt kön. Det var general von Tytens dotter, Pbilipine. Jag älskade henne tigande i flera år, älskade, utan att sjelf veta huru jag älskade, det var, så att säga, ett stumt afguderi, men hela mitt lif helgades genom denna kärlek. Ingen erfor mitt hjertas tillstånd, jag vågade icke tala derom med någon, ty det som för hjertat är det allraheligaste vanhelgas genom ljudet af äfven det renaste ord. Dersöre talar ingen gerna om sin kärlek med någon obehörig och icke heller talar någon om sin innersta religions. Visste icke heller er vän derom? Nej, jag anförtrodde det icke åt honom af det skäl, att jag i min fattigdom och i mitt borgerliga stånd icke med allvar vågade tänka på den rika och välborna generalsdottern. Deremot erfor jag af Schenemäller, hvilket jag ingalunda förmodat, att man allmänt betecknade mig såsom Philipives utvalde; hon älskade mig med det mest romaneska svärmeri, alt det af denna anledning redan kommit till små uppträden emellan dottren och modren. — Hvad jag nu icke ville tro, derom blef jag fullt öfvertygad ett halft år derefter, då tillfället förde Philipine och mig närmare hvarandra, då vi ömsesidigt beseglade våra hemliga böjelser. Naturligtvis svuro vi hvarandra en evig trohet och föredrogo döden hellre än otrohet. Nu var jag i himmelriket. Vid denna tid öfverhopade mig lyckan med allehanda ynnestbevis. Jag blef hofkamrer hos enkehertiginnan och erhöll en måttlig dock anständig inkomst. Klyftan emellan Philipine och mig var icke mer olverstiglig. Generalen behöfde mig och blef förtroligare, och hennes nåd hade icke så många invändningar emot Philipines svärmeri. Snart derefter tillföll mig ett