Gotlands tidning – 4 januari 1861, sida 3

traktande, buru lifliga och glada de unga alltid äro, då de med friska rosor på kinden, få raska och hurtiga springa med kälkarne uppför backen igen, sedan de förs ut i hwinande fart åkat nedför densamma. Eedan förestående war uppfatt, fingo mi en vtterligare orsak att nämna några ord om stadens polig, i ans ledning af en uppmaning i Gotlands Läns nyafte Tidning N:r 53, under rubrifen: Söndagsfriden, och är del härför som wi gifwit ofwanstående benämning åt denna wår artikel. Efter att hafwa prisat wårt samhbälles Iftos ra lycka deruti, att man fällan afhör några flörre oords ningar, tillskriswer Ned. af G. L:s n. T. detta förbållane de sasom en följd af innewånarnes fredliga lynne och en ständig uppmärksamhet hos polisen, fom åtminstone härs uti fullkomligen lyckats. Hwad sednare delen häraf bes träffar, hade wi dot nyligen anledning widröra ett afog, fom länge nog fortfor innan polisen Iydaded att förs hindra detsamma. Men wi wilje icke nu twista med Red. ef G. L:e n. T. om polisens fländiga uppmärffambet ; wid en wiss frog inträffa dot nästan dagligen uppträden, fom äro störande för både grannar och förbigående och hwarwid högst sällan någon polisbetjent finnes tillstådes. Hwad wi likwäl anse oss böra fästa Red:s uppmärksambet på, är den uppmaning, fom ställes till polisen, att tillje det ingen på Söndagen timrar eller hugger wed m. m., fwilfet nog skulle upphöra bare först någon föndagss störare blefwe lagligen pliktfälld. J fall Red. likwäl will tänka sig det förhållande, att en fattig arbetare, som kanske med stor jamilj fulleligen behöfwer anwända alla arbetsdagarna wid warfwet eller annorstädes, för att funs na med weckans dagspenningar anskaffa åt sig, hustru och karn det nödwändiga af lifwets torftigaste behof, att en sådan man sedan Gudstjensten är slutad på Söndagen hugger fin wed i ordning för den kommande weckan, cls ler att han fäster några bräder på fin oftast bräckliga stuga eller eljest söker förwara den, på det att icke köld och snö skall hajwa alltför fritt inträde till de inneboens de, — skulle Red. anse det förenligt med ett religiöjt finne och lända till det kristliga lefwernete ferbättring, att lagligen anklaga och pliktfälla denne man, eller att för sådan orsak hetsa polisen på honom? Wi tro det icke. Wi tro fastheldre, att Red:s fromhet blifwit flörd på ans nat sätt och derwid icke eftersinnat hwartill ett jägtande eftet böter i dylika fall fan leda. Låt polisen döma öfs wer befogenheten af den arbetandes behof att anwända några timmar af Söndagen, så tro wi förwisso, att all ytterligare uppmaning, att skärpa eftersynen i detta fall, är öfwerflödig; men widkommande de nattliga uppträden Red. omnämner, få förena wi of i samma önskan, lifs fom wi icke betwifle att Red. instämmer i wår uppmas ning om strängare eftersyn wid krogarne, såsom warande nästen för alla möjliga oordningar och ett tillräckliat fält för polisens ytterliga uppmärksamhet. ——