Gotlands tidning – 4 januari 1861, sida 3

Polisen och Gotl. Läns nyaste Tidning. För ett samhälles wälbefinnande är det nödigt ej als lenast att der finnas goda och ändamålsenliga inrättnins gar, utan äfwen att defa äro så förwaltade att de i uts förandet motfiware silt ändamål. Om magtstraten här är få beskaffad, att den motiwas rar fin bestämmelse, skulle wi gerna wilja granska, derest wi ej fruktade att alltför mycket stöta på ömtåligheten hos sådane personer, fom hellre låta det allmännas wärf uts rättas huru fom helst, än att de wilja höra talas om widrörandet af fådana allmänna förhallanden, hwarmed man nödgas förena tanken på personer, — om äfwen det skulle angå fullkomligt kända och erfända briftfälligz heter. Det allmännas bästa fordrar dock, att wi låta denna fruktan fara för wår publicistiska pligt; wi förs säkra likwäl, om detta kan lugna de förskräckte, att wi, i hwad fom här kommer att anföras, ide det ringaste ås syfta personligheter, fom wi hittills också bemödat of om att undwika och hwartill ej heller skål förefinnas hos en i allmänhet få skicklig och ntmärkt embetsmannakår, fom Gotland för närwa rande eger; utan är det endast fakförhåls landen och möjligtwis något misstag om det allmännas bästa och intresse, fom wi enligt wår åsigt anse of böra framhålla till en önskad rättelse. Det är med anledning af en i dessa dagar återupps lifwad kungörelse, utfärdad af Magiftraten d. 15 Nov. 1856, angående förbud för kälkåkning inom Staden wid bot för Biwerträdeljen af 5 Rdr Åmt samt förluft af åkredskapen, fom mi wilje fe till, huruwida ett fås dant påbud fan wara öfwenenssiåämmande med den alls männa eganderätten. Eburu wi icke kunna gilla den uts sträckning förbudet för kälkåkning inom ftaden erhållit, då backar härstädes finnas, hwilka dels föga, dels alloicke köras och således gerna kunnat och kordt wara tillåtna att af ungdomen få begagnas för detta — upplirs wande och oskyldiga nöje, helst tvånget att numera ids fa kälkåkning utanför staden fan åftadfomma wida större olyckor, få hafwe wi dock ide fästat of så mycket derwid, fom hwad stadgandet om 7förlust ar åkredskapen beträffar. Alt utfästa witen, om äfwen till högsta belopp, det må wara Magistratens ensak och gälla till rättelse för enhwar, hwilken icke åtlyder ett förbud som afser allmån ordning, och må åkredskapet också tagas i förwar tilldess witet blifs wit erlagdt; men den bötfälldes eganderätt till sitt äkdon, wille wi hafwa reserverad såsom oantastlig. Det ligger ändock tillräcklig stor magt förwarad åt en politbetjent, att funna sköta fin tjenst, derest han finner att emot efters lejnaden af kungörelsen skulle brytas, utan att han ders jemte skall berättigas uppträda såsom beslagare och fåluns da kunna beröfwa någon dess lagliga egendom på öppen gata, hwilket eljest af allmänna lagen benämnes med det ganska betecknande ordet: råna. — Ckulle uppmårks samheten, fom wi med det anförda hafwe welat åftads komma, blifwit härigenom fästad på det widriga uti dens na del af kungörelsen, få torde rättelse härutinnan gane ska lätt kunna göras och dertill utan något förringande af ändamålet med densamma; och om äfven i öfrigt fams ma kungörelse kunde winna den förändring, att wissa mindre beföfta platser inom staden upplåtas till fällfåks ning, få skulle säkerligen Magistratens ledamöter sjelfwe funna erfara bästa tillfredsställelsen öfwer en sålunda mis sad liberalare åsigt, om de någon gång wille taga i bes A2A SE TSE SEIN KNESSET ERE SVETT