Gotlands tidning – 5 april 1860, sida 3

förut gjort oss uppmärksamme. Vi medgifve villigt, att vi låtit vår varma öfvertygelse hänföra oss, och att vi på många ställen blifvit bittre eller hånande, huru man nu vill kalla det. Må man förlåta oss det! Rec., som sjelf i sin korta artikel hunnit tala så mycket om naket grin, och om sjelfkärt grin, och om sinligt grin m. m., bör åtminstone känna sig benägen att ursäkta oss. När Rec. först finner vårt språk pbindandes, ja t. o. m. osör ledsamt bindandes, och sedan likväl säger, att vi under vår bevisföring, i flera bibelspråk inlagt en uppfattning, som man i dem skall förgäfves söka, och att det myckna, hvaruti vi hafve orätt, redan blifvit vederlagdt, så låter detta som en motsägelse. Ilan finner också för godt att, likasom Rec. i G. L. n. T., blifva oss bevisen skyldig. Rec. tyckes högt skatta både förnuftet och filosofien, och derför hålle vi honom räkning, och derföre erkänne vi oförstäldt, att hans artikel, med all dess bittra salso, gjort oss nöje; men vi ville att han sjelf såsom filosof skulle inse att den, som å ena sidan hyllar förnuftet, och 3 andra sidan finner det ysorgligta, att man vill pHinlägga en förnuftig uppfattning i den ädle landtmannens från Palestina lärore, omöjligen kan på det sättet komma till något bestämdt och nöjaktigt resultat. Han undgår visserligen den ensidighet, som psörer till ytterlighete, men han kommer i stället att bära kappan på båda axlarne, som det heter, eller att oupphörligen blifva en öfverlöpare fram och åter emellan förnuftet och den kyrkliga tron. Vi anse oss, Inl. pag. V, hafva klart angifvit, att vi vilje icko blott förnuft och tanke, utan äfven hjerta och känsla, och att vi på grund af egen erfarenhet anse för möjlig en förnuftsreligion, som äfven innefattar den varmaste tro. Det är icke vårt fel, om man förbiser de beting vi i vår bok gjort, och likväl företager sig att bedöma den. Vi hafve icke heller skulden, om läsarens hjerta är alltför likt ett såll, för att kunna blifva annat än tomt, eller om det vacuum i hans hufvud, hvilket skulle fyllas, är och förblifver ett Ginungagap med dess haltoch gestalt-lösa chaos. Den, som tycker att vi onedrisve allta, eller som, i likhet med Rec. i N:o 73 af Aftonbladet, tycker att vi dock borde sätta — någonting i stället, der vi icke blott lemnat qvar, utan på allt sätt sökt att befästa och göra klar och förinnerliga, tron på Gud och ett annat lif, med allt dess omätliga och eviga ansvar; han vet hvarken hvad han vill eller hvad han säger, han är icke ense med sig sjelf, han är icke säker i sinom anda. Eller antag, att någon ville, genom borttagandet af en mängd skrank och materialbodar, låta ett härligt tempel framstå i all dess storhet och majestät; hvad skulle man säga om den konservatism, som på förhand ville göra sig försäkrad om någonting i stället för nämnda impedimenter, endast derföre att ögat hade vid dem blifvit vandt, och derföre, att pluraliteten icke förmådde göra sig någon föreställning om, med hvilken storartad anblick det templets totalbild skulle tjusa åskådarens öga? Recensenter, som gifva sådana hugg på sig, behöfva inför tänkande läsare ingen annan vederläggning, än den de sålunda gifvit sig sjelfve. Till slut beklage vi, att äfven Rec. i G. T. fruktat alt utsätta sitt namn och behöft anlita det förhatliga citalionsrytteri, genom hvilket så mången medelmåtta med godt minne eller goda libri memoriales sökt gifva sig skenet af lärdom, och hvilket förhjelpt så månget tankefattigt hufvud att fylla de blad, som eljest skulle hafva blifvit toma. Ått man citerar den bok eller skrift, hvilken man företagit sig att recensera eller kriticera, det är riktigt och naturligt; men för öfrigt tycke vi ungefär så, alt den, som icke kan rida annat än käpphäst, han gör klokast i att blifva en stillsam sotvandare, så vida han icke vill deltaga i en kavalkad med barn, eller för att roa dem. Den deremot, som sjelf har en någorlunda god klippare, vid hvilken han är van, bör hellre hålla sig till den, än klifva upp på sådane lånta sprakfålar, dem han icke kan styra, och hvilka till sysslolösa åskådares förnöjelse bära honom åt ett håll, motsatt det, dit han ämnade sig, eller göra hans tillämnade triumftåg till en snöplig kullerbytta. Dessa liknelser rikte vi dock mindre mot vår Rec. i G. T., än mot dem i G. L. n. T. Klintehamn d. 2 April 1860. J. N. Cramår-. (Cnsändt)