Gotlands tidning – 5 april 1860, sida 3

(nsändt) J anledning af en Necension. Om man anser en skrift, en bok för farlig, tör man söta wedetlägga den hel och hållen, och då sådant sällan kan ske i en tidning, då åtminflone några af def satser, och anföra motbewis mot dess bewis; men icke skrifwa en recension, uppfold med fraser, exclamationer, utropsoch frågetecken och försärringar. att de satser och de bewis för dessa, fom boken innebåller, långt förut oltswit wederlagda, att boken är dålig, ogudaftig o. s. w. Aslraminst bör man begå sådana sottiser fån att påstå, att författaren är, hwad han icke är, t. ex. Gudsförnefare, eller förnefare af den gudomliga werksamheten för menniskors förfoning, helgelse, andliga ech ewiga lycksalighet, för det han ej antager itreenigbetslära efter bokstofwen, fådan den framftår i de somboliska böderna, samt de ännu wärre, ott i betsigbetens tanttöshet, göra medgifwande af just det man mille eller borde wederlägga, t.er., att infpirerade män funnat mishtada fig om just, hwad boken påstår — om det än gällde blott småsaker, och att, om de deruti fullt öfwerensstämde, skulle de blisvo — misstäntta? Åcke beller kör man skrifwa några — alltaminst Bjugg-bagerska verser, hwilka wäl kunna gijwa allmänheten anledning, till föratt på den ömkeliga versfabrikantens bekostnad. men måhända lika mycket, fom frasrecensionen, funna wäcka def urpmärtsamhet på den farliga befen, och lust alt läsa den. Man gör då klotare uti att med fystnadens wältalighet bemöta densamma ech att Hellre tiga, när man ej förstår att tala klokt. LLZI:;UAUAUL FF GARNERS