Gotlands tidning – 5 april 1860, sida 3

Svar till Rec. i Gotlands Tidning N:o 13 för d. 30 Mars 1860. Knapt hade vi nedskrifvit vårt svar till Rec. i G. L. n. T., då landtposten tillförde oss en ny artikel, denna gång i Gotlands Tidning. Efter att hafva behandlat den förre Rec:s artikel, hvilken föreföll oss så unken, som om den hado varit hemtad ur den papistiske prelats graf, hvilken en gång fann det önskligt, att Paulus hade blifvit bränder i stället för af hvar man känder, var det godt att känna flägten af en något friskare luft. Rec:s i G. T. korta arukel är skarp, det tycka vi om, sedan vi sjelsve vext ifrån sloretten; men den andas en menniskokärlek, som icke är inskränkt till egna trosförvandter blott, utan som tyckes skatta bela mensklighetens väl och upplysning högre, än ett särskildt religionspartis rätthafveri. Skole vi tro Rec. på hans ord, så är det icke för presterskapets privilegier han drager i härnad, utan det är störandet af de fromma hjertans och sinnens lugn han beklagar, hvilkas hopp och ädla längtan vår bok bemängt med tvifvel. Vi högakte dessa tänkesätt och behjerte dem; vi beklage uppriktigt dessa följder af vårt skriftställeri, på samma gång vi erkänne, att vi måst förutse dem såsom oundvikliga. Men det är ju våre motståndare, som genom sin otålsamma ifver förvärra dem, och tiden dignade ju redan förut under bördan af religiösa tvifvel och oro; endast en ny kris kan åter bringa den till ro, och denna kris har det ej varit svårt alt förutse. Dessutom har ingen kyrklig föryngring någonsin kunnat åstadkommas utan en mer eller mindre våldsam brytning, och utan att störa månget hjertas frid. Eller tror Rec. icke, att äfsven det svärd, hvilket Jesus sände i verlden, gick genom månget ädelt hjerta, som med en varm öfvertygelses hela kraft hade slutit sig till Mosis Jehovah eller längtade till Valhalls ljusa salar? Eller blef icke äfven lutheranismen störande för månget fromt sinne, som hade tröst af den tanken, att presten kunde förlåta synderna? Eller fordra icke än i dag många inom vårt eget fädernesland, att till sitt lugn få i aflösningen hafva en yttre i st. s. en blott inre förvissning? Berättas det icke om de svenske reformatorernes, Petrisönernes esen moder, att det gick henne djupt till sinnes, när hon vid en begrafningsakt saknade de latinska böner och formulärer, af hvilka hon likväl intet ord förstod? Hade den kära friden varit Guds och naturens högsta lag, så hade ingen samtids sträfvanden någonsin fått hoppas en framtid. Det svärdet vi talade om, saktar väl emellanåt sin gång, men endast för att sedermera så mycket läsligare uppskära sina blodröda runor. Det hjerta, som blöder under detsamma, har till sin tröst den tanken, att det blöder för kommande tiders ljus och frid. Af de tårar, dem den frommes och sannt menniskoälskandes öga eller hjerta gråter, faller ingen enda utan att räknas af Gud. På den hånande tonen i vår bok har G. T. redan