Gotlands tidning – 15 april 1859, sida 2

norlunda än att hon endera handlat af beräkning, eller också velat obeskrisligt gerna gifta sig. — Jag kan ej göra afseende på verldens omdöme i detta fall; menniskor få säga och tänka hvad de behaga, jag kan ej förhindra dem det — och hvad det vidkommer — tillade hon leende — om de tro att jag gerna vill gifta mig, så har jag aldrig varit af de flickor, hvilka säga, att de icke vuja det. — Gifta dig med hvem som helst? — frågade fadern. — Nej poppa — svarade hon i det hon blickade upp mot honom — till en sådan förmodan vet jag mig aldrig ha gifvit anledning. Lika modigt och varmt, som det kämpas för en sann och ädel ide, lika ifrigt kan det också bämpas för en falsk. Della sednare gjorde Ahda — dock i tanke att den var riktig. Alla föreställningar tjenade till intet; hon gaf ej vika Den eljest såordiga fadern hade användt all sin såväl öfverbevisnings-, som öfvertalningsförmåga; Louise hhaså; allt sörgålves. I båda dessa stormlöpningar, såväl mot hennes förstånd, som hjerta, gladde hon sig öfver att hafva stått fast och orubbhg. Ännu linge varade samtalet mellan far och dotter, men utan annat resultat än det vi känna. Då Ahnda kom från fadern mötte hon i det yttre rummet fru Willman. Denoa hade nästan fruktat att det skulle Jyckas ötvertala fadern till bifall för en förening, som var henne om möjligt ännu mer motbjudande; men en slygtig blick på Alhda ölvertygade henne att hon intet hade att befara. — Mitt välmenta råd — sade fru Willman — är du förelager dig en noggrann undersökning med ditt hjerta, ty då lär du otvilvelaktigt finna att din förmenta kärlek till Herman är intet annat än en af dina många ideer,