Gotlands läns tidning – 26 mars 1858, sida 2

gen bar på den Gudomliga lagens bestämdt utstakade oms råde, der Det heter: Taånk uppå Sabbats-dagen, att du helgar honom! Detta önskade Jnj. få fästa wederbörandes uppmärksamhet wid. Den prememorian blef nemligen af Herren Gud sjelf skrifwen på Sinai berg, för att, jemte de öfriga nio Buden, gälla till ofelbar efs terrättelse för alla tider och alla jolkslag: måtte den i flammande eldskrift alltjemnt hållas oss alla för ögonen och med ontplånliga drag djupt inristas i wåra hjertan! Ty det är märkvärdigt hwilket dåligt minne menniskan har då det är fråga om att komma ihåg Guds Bud. Och ännu märkwärdigare, isanning, hwilket eget flags förs stand och skarpsinne en del menniskor funna utweckla, då de någon gång beswära fig med att taga Guds Bud i öfwerwägande. De räfonera då och döma med en twärs säkerhet, fom bjuder tyftnad at bade Profeter och Apofts far; de förklara och klasificera de tio Buden med sådan skicklighet, att ibland dessa, det eller de som mest mifbhas ga, blifwa, helt behändigt, antingen alldeles bortförklaras de eller nedflyttade till länsta ktassen. Och af alla Buden har måhända inget blifwit så allmänt och i så hög grad föremål för menniskors godtvcke, lättsinne och oförffämde bet fom just det tredje. Detta rycker man med fräcka händer ned ifrän Lageno tafla, ned i hwardagolifwets och werldowäsendets låga dy, ned i lastens och lustans orena syndanästen, der man hånande bespottar det heliga Budet och trampar det under sina gudlösa fötter. Men att Herren menade det allwarsamt, då Han utgaf sina Bud, så allwarsamt att Han icke skall låta dem hwarken borts räfoneras eller bortgocklas af menniskors barn, ja få all: warsamt, att Han, den rättjärdige Lagstiftaren, en gång på ett förskräckligt sätt skall hämnas dessa sina uppsåtligt och föraktligen kränkta Bud — detta är en sanning, fom äfven den gudlösaste och lättsinnigaste menniska, förr eller sednare, skall i djupet af sitt samwete nödgas erkänna. — INen, säger man, wad berättigar dock Jns. att Hålla för of en sadan klagolåt, fom warit på god wäg att bli en straffrredikan? År det då en få stor och förskräcklig synd, att man håller baler och dylikt om Söndagen ? ohelgas Då hwilodagen få mycket genom sådana loskyldiga nöjen och. likgiltiga ting 27 Härpå swaras; Jns. anser lig icke hafwa rättighet, utan skyldighet art säga ett ord i sinom tid, detta må nu komma att låta än alldrig få oangenämt. Widare swaras: Stor eller liten är hwarje fynd dock förstråcklig, och att bryta emot det tredje Budet är en lika stor fynd tom att bryta mot något af de öfriga. Att ohelga hwilodagen är således hwarken mer eller mins dre än synd. An midare: då hwilodagen icke helgas, så ohelgas den. Genom danonöjen eller dylika vandlis ga och werldoliga tidsfördrif kan hwilodagen icke hållas helig; alltsa halles han ohelig genom desamma. Men att icke helga, utan ohelga hwilodagen, detta må nu fee litet eller myctet det är, såsom nämndes, fynd. Och är det för menniskan ett uöje att fynda, få är detta åtminftos ne icke något offyldigt eller tillåtligt nöje och alldeles icke någon ålikgiltig sak. — Jns. wet wäl att ite mäns gå skola ar denna enkla och ofallständiga bevisning blifwa öfwertvgade om hwilodagens ohelgande genom de fås fängliga nöjena. Må han doc, genom det anförda, lycs kats fästa en större uppmärkjamhet wid sjelfwa saken och gifwa en särstild anledning åt ywar och en, fom blott eger sundt förnuft och någorlunda klar omdömesförmåga, att sjelf, med det tredje Budet för ögonen, söka göra det klart för fia, om hwilodagen kan helgas genom baler och andra likartade sysselsättningar. Må man blott härwid komma ihåg, att hwad som, i moraliskt och kristligt hänseende, icke är alldeles rätt, det är alldeles orätt, och att, hwad som sålnnda är orätt, det är ock synd. Derföre, ännu en gång (ty det är wigtigt att man faftz haller denna sanning): antingen helgar man Sabbatss dagen eller ohelgar man den; och emellan detta antins gen — eller ges ite rum för ett tredje. Att hylla det lika omtyckta som jörderfliga gårsan-fyftemet, det går icke an för den, fom mill wara en kristen och wans dra efter Herrans Bud! Härom kan hwar och en förwissa fig, om han will göra fig den mödan art läsa i den Hel. Skrift blott 1 Kon. B. 18: 21; Luc. 11: 23 samt Uppb. 3: 15, 16. — Wid ännu en annan, i sammanhang med det anförs da stående sak, önskade Jns. slutligen äfwen få fästa uppe märksamheten. Det står neml. i Bal-annongfen för Sönd. d. 14 Mars, att denna bal skulle arrangerad till fivanz de af Hennes Maj:t Drottningens födeljedag. Huru wida i allmänhet minnet af en få mwigtig och betydelfes full tilldragelse, fom en menniskas födelse, fan på ett wärdigt och kristligt sätt firas genom dans eller andra lika narraktiga upptåg, derom kan hwar och en, som eger någon urstiljningoförmåga i förening med en allwarligas re uppfattning af lifwet, sjelf döma. Men att ett njutz ningalyftet folk, under förewändning att dermed bewisa byllning och ära åt landets kristliga öfwerhet, på ett rifoftligt fått firar Herrans dag och derigenom wanärar Gud, alla Konungars Konung, detta kan Jns. ice stämpla annorlunda än såsom warande i hög grad oärligt och tadelwärdt. — Några ord af Luther om oskyldiga sällskaps-nöjen. CE dv AS;k. 25. ESA arta CC.