Gotlands läns tidning – 26 mars 1858, sida 2

thiud D IIÄIL ULMHTMU. Så länge det warit denna tidnings ensliga lett, att ice ega ett sällskap på fin puwblicistiska strät härstädes, till hjelp och stöd eller till underwioning od) rättelse, dar denna tidning gere na intagit, äfwen af olifa tänkande, infända urpsatser, allenast debröfwerensstämt med Trydirihbetdlagens bud ech tidningens uts tomme samt på ett städadt och wärdigt srråt warit affattode. J annat fall har G. L TC. ansett sig frikallad från all förs bindelse mot sådana merändels namnlöse insändare. G. L. T. begagnar tilljället att nämna detta såsom en ursäkt att icke hanoa offentliggjort en för någon tid sedan insänd artikel om dans, m. m. Orsaten till denna artitels förbigående har warit den fangtiska ton och tantegång, fom widlädde nämnda artttel, i hwars sjeliwo början ord förekomma sådana som dessa: Dans är et: fyndigt nöje, är djefwulens påfund, och han sjelf står wid hwarje dons-sal i dörren och fer med glädje, huru de lättsinnige dan sa jig in to helweret ; — och få allt widare och wärre. J en annan ton har nyligen en annan, namngifwen insändate upptagit samma ämne, och hans uppsats följer här nedan. Hans ton är w:sserligen sträng, nästan dvster och sträf, od) ltjwets glädje tockes honom Mara jörkastlig; men det är alls war och öfwertygelse i hand ord, och för G. L. T. är det bes kant att han lefzoer fom von lärer. Hans tlagan öfver Sabs batens missbrukande och wanhelgd är beklagligtwis rättmätig och behjertanswärd. Hans åsigter om de s. t. oftyldiga nöjena föttjena ratt wäl att läsas, ä-wen om mången skulle sinna dem mer efwerensstämma med ett tatolsktattesierliis dostra ajspäcrning och sromsinta sjelfspärning än med Lutherdomens stiska, frimos diga, glada och innerliga andakt. Såsom ett motstocke till Jnsändarens mening i detta fall meddelar G. L. T. här nedan den äfwen på putt wio lsttänge, allwarlige. högsinte Dr Lutbers åsigt om oskoldina nöjen. Mu ett par otd särskut till Jnsändaren. Det har, bes sounnerligt nog, sörargat denne att G. L. T. i fin s. k. Minaestista äfven upptagit Balen d. 14:e. Har då Infäns daren icke sörstått, att denna enkla Minneslisia endast är ett fort sammandrag af hwad i Landshöfd.-Embverers kungörelser untet annongserna har företommit — ett sa m m aandrag ech icke en ceccunsi on eller pröfn ing med atm eler tillzftyrs kanden ? Men mer än nog härom. — Då Jnsändaren ordar om sorgliga företeetser, hwarigenom det sjunkna Wisoy med frams gang I denchristna civiliserade werldens ögon och häjdar fin nutida ryftbarbet, tockes han mena, att Wisty är den endaste ort i tuilenbeten, der man siuntit få djupt att man tacfig en dans rå en föndagsqväd eller tillstället en flaas nattonalfest i Fastan. Hwarföre wara få omild och orättwis 2 Har man ej hört omtaz fas nyligen gifna baler t. er. på Kal. Slottet, och att d. 14:ce dis uppfördes scctetets-spektakel hos D. M. Konungen och Drott ningen, hwilkas fomiljeslif just ansetts ädelt och föredömligt, samt att man mångenssädes haft baler bå nämnda dag ech på andra på fönoch föcknedagar? Den civiiferade werldens ö gen beböfwa i detta fall alls ide wändas ensamt på Wiobv. — Öwad fom widare wore att anmätta i följd af Fnsändarens nu följande arufel fan med all trygghet öswerlemnas till läfas rens eget omdöme. Alltid sorgliga företeelser! (Fnsändt) Minncesolistan i G. L. T. N:o 11 för innewarande år upptager bland annat äfwen detta: Söndagen d. 14: Bal å Hotell Gotland Hwad fördel allmänheten kan häfwa af dylika bekantgöranden, det må Redaktionen af nämnda Tidning sjelf weta; Jnsändaren tycker för sin ringa del att sådana tilldragelser saklöst kunde ur mine neslistan uteslutas. Dock, nej! G. L. T. har rätt: saken än ingalunda owigtig. En bal, ett publikt dansnöje, midt i Fastan, och dertill på on Söndag! eger isanning, atminstone utom Wioby, en allför stor märkwärdighet för att lemnas oanmärkt. Skada blott, att G. L. T. icke eger nog stora bekstäfwer och icke nog djup swärta för att i sin minneslifta rätt tydligt utpeka sadana sorgliga företcelser. hwarigenom det sjunkna Wieby, med framgång och på ett rätt öfwertvgande sätt, i den eiviliserade och kristna werldens ögon härdar fin nutida ryktbarhet. Här på landobygden, der ogudaktigheten, annars tywärr! är ganska stor, afhaller man fig dock gemenligen ifrån dansnöjen och andra sådana sfafängliga lustbarheter få länge faftlagss tiden warar; men i Wioby deremot, färdeies ibland de klasser, sem berömma fig af bildning, wett och skick, der fortgår karnevalen, i yrande lek och med hånande gyckel, genem hela denna tid, hwilken för hwarje kristen måste ega ett få Djupt, heligt och oajwioligt allvar. Ty hwad den enfaldige och okunnige bonden ännu af religion och samwete afhälles ifrån, det tillåter fig stadeben och herre mannen ganska ogeneradt: denne har biltning, förstånd pch samwete, fom förslå! — Hwad Passjonstidens märs diga firande beträffar, will jag icke nu tala widare derom. Likaledes ej heller om de s. k. oskyldiga nöjena i alls mänhet, dessa, fom nu för tiden med lika ensidig häftighet förswaras och fördömas. Nej, jag will ite nu tala härom: jag skulle antingen blifwa missförstådd eller oför: siådd. Mahända skall jag en annan gång, då det blir bättre tider och då jag fan hafwa större förhoppning om att göra mig förstådd, taga mig friheten aterkomma till dessa kinkiga ämnen. — Det, hwarpå jag nu egentz ligen welat fåfta uppmärksamheten, är en aanska ksar saf