Gotlands läns nya tidning – 23 november 1865, sida 2

Qwinnorna och Hösten i Stockholm och Landsorten. (Efter Jllustrerad Tidn.). Wi försätta oss nu till landet i någon wrå af den widsträckta hemisfer, som kallas medelklassen. Se denna bleka, fina och lätta unga husmor! Hon synes ha blifwit skapad enkom för salongen och divanen — men hwad helst hon blifwit skapad för, har hon ins fett att med inträdet i den werld, der hon lefwer, mås ste hon wara den werkande, ledande strålen, fom belys ser allt och utwisar allt. Hon täflar wäl icke i styrka och uthållighet med dessa stående typer af rödbrusiga, dugtiga, larmande landtdas mer, hwilka både romanen och allmänna omdömet om en duglig landthusmor bildat sig efter några här och hwar hittade exemplar, aktade kopior af en förgången tids hurtiga husmödrar, utan hon framter hwad gmwins nan på landet numera utgör, lika wäl som qwinnan i staden, nemligen en bildad ledsagerska åt den make, som förtrott henne wården öfwer hemmets husliga härd. Obildade, hårda, styfwa qwinnor finnas likwäl god tillgång på i båda regionerna. De förswinna dock allt mer, och den behagliga harmonien af ädla, om än få enkla wanor wisar sitt inflytande öfwerallt. Denna harz moni kommer af hjertats bildning och själens förädling. Hösten fördubblar husmoderns werksamhet. Hon håller sig ej för god att ordna, ofta deltaga i de stora baken, slagten, stöpen, brygden, linhäcklingen och twätten, att förtiga den uppsjö af extra göromål, som härflyta från kommande och farande, ty på landet är man gäftfri. Detta allt warar ända till julen, då bråtet för folkets högtidsbord, för barnens julklappar och julgranar, för husfadern och hela husets glädje ökar tyngden — ty hwilar icke allt på henne ensam? Hwad ger då denna fina warelse samma kraft som de kroppsligt starka qwinnorua? Pligten, kärleken till hemkretsen, och dock händer kanske att hon sjelf mötes af liten nog kärlek och tacksamhet, ja att hon aldrig drömmer om ett erkännande af sitt lifs mödor. Hon wet att hon är oumbärlig, att Hon är husets goda ges nius — den belöningen är henne tillräcklig .. ... Om wi nu kasta en blick öfwer andra höstperioden, få fe wi wåra stockholmsdamer under en riktigt mild brådska reda fig till höstens strapaser och den anfträns gande och storartade arbetstiden för julen. Gatorna be faras upp och ned, från norr till föder, från öster till wester, för stramaljen, garnet, perlorna och mönstrens skull. Handelsbodarne upprifwas wid walet af de nya tlädningarne, modmagasiner för hattarne och herrar Lejas expositioner för alla tänkbara och otänkbara ting, som der kan hittas. Men hwad är ändå detta! Har man ej widare spektaklerna på alla dessa teatrar, nya och gamla, har man ej balerna, konserterna, soircerna, har man ej de husliga impromtutillftällningarne med sällskapsspektakler och allt annat bråk — och det gränslösa waggande haf, der alla slags toiletter på fantasiens yta spegla fig, ins nan de i werkligheten efter råd och lägenhet gå af ftas peln! Tiden will ide räcka till, och ändå måste man alla söndagar, och äfwen på hwardagarne wid särskilta sammanträden, höra de modernaste presterna, om än ett stycke utanföre sista ledet wid ingången. Alt skall man wara med om, för att känna sin fonz versationskatekes på sina fem fingrar, ty man skulle ju wara som ett wåp eller half hedning, om man ej lika wäl kunde kriticera eller berömma en talare från predik ftolen eller i den enskilta kretsen fom en talare på teaterscenen. Det är ett rysligt, men nödwändigt bryderi att weta allt, att anwända allt eller att, då man ej met något, ställa fig fom om man wisste både det ena och det andra — och den nya romanen och politifen på fö pet! Under närwarande period skulle en dam rodna, om hon ej kände hwad fom i går ftod i Aftonbladet, i dag står i Posttidningen och hwad fom i morgon fom mer att stå i Dagens Nyheter. Hon anser äfven nödz wändigt att wara något hemma i Fäderneslandet, hon älskar en smula den sansade tonen i Wäktaren och hon anser fig funna kosta ett leende på qwickheterna i Sönz dags-Nife. Och få har hon likwäl öfver och under allt detta sitt hus och hushall, man och barn att fe om. Hwem skulle förtänka henne, om hon funne fig ha tio gånger mera att sköta än husmodern på landet? Arma damer, arma mödrar! När ungdomen flytt, kommer ett nytt wigtigt och brydsamt arbete: tå ffall det skaffas män Åt döttrarne, hwartill dock alla Ärstis der, förstås, funna wara lika lämpliga bade på landet C IA —