Gotlands läns nya tidning – 2 november 1865, sida 3

Nej, jesus, inte för allt i verlden! Förstår du inte att jag talar för ditt eget bästa ... Kan du alls inte bli menniska igen? eNej 1 ÅVill du det inte då? Nej! eDet är visst och sant att jag kan bli rädd! Och det kommer alltsammans at det stygga spelraseriet som du var i under sista tiden. Men, käre Janne, om jag nu också kan ensam arbeta till födan för oss begge, så tänk på att jag kan bli sjuk och att du dessutom nödvändigt måste bota dig genom att ta i håll med något! uTyst . . . det är bättre att gå ner sig. Kamraterna förakta mig åter och bjuda-inte mig igen på något. Det tror jag nog, och jag tviflar inte på att Sofie också nu åter föraktar mig ... Men jag skall omtala för dig att någonting blifvit ändradt inom mig, allt ifrån den tiden du var borta de två dagarne, då jag trodde mig gå från vettet af ångest. ÅSiger du det? Janne satte sig ned på kistan och såg på hustrun — det var något i hennes ton som drog hans sinnen till henne. Ja, vet du, jag tyckte precist att vår Ilerre då talade liksom ett enskilt ord med mig. Vi hade, som du väl mins, sista halfäret inte gjort annat än kifvats och lefvat som hund och katt, men sedan dess har jag blifvit helt fredlig och stillsam, det vet du. Och beträffande Sosie, så