Gotlands läns nya tidning – 21 september 1865, sida 3

sKan farbror upplysa mig om hvad denna prestfamilj hetat? frågade jag under det vi båda betraktade det vackra Epitafiet. eCke blott detk — svarade Riksdagsmannen — utan jag kan äfven upplysa dig om, att du på qvinnolinien är en ättling af den gamle presten och att en af de der vackra flickorna, som du ser på taflan och så uppmärksamt granskar, är din slägts stammoder. Nu narras visst farbror! genmälte jag, som kände att den muntre gubben gerna skämtade. RNej sannerligen jag det görk — svarade ban — Cjag talar allvarsamt. Presten du der ser afbildad hette Pehr Hercule Briant och var den siste Danske presten i Lefvide, d. v. s. den siste, som här predikade på Danska, eljest blef han Kyrkoheräe här sedan landet blifvit svenskt, så att i det afseendet kan han ej kallas dansk prest. Hans 7 döttrar (de fullvexta nemligen, ty du ser af taflan att de voro 8, men att en dog i barndomen) blefvo stammödrar i många gotländska slägter, bland andra både i din och min, så att vi båda äro hans ättlingar på qvinnolinien. Således äro vi slägt, min gode farbror, på närmare håll än från Adam. Ja visst äro vi det, dina och mina förfäder räknade hvarandra för slägtingar, det hörde jag af mina föräldrar. Låt oss också anse hvarandra för slägtingar, änskönt slägtskapen är på 4hvejtä båpos sejde,) som ett gammalt gotländskt talesätt benämner mycket gammal slägtskap, d. v. s. sådan, som det, efter svenskt talesätt, behöfs en tunna krita4 för att räkna ut. Jag tror likväl, att det ej på långt när skall behöfvas en half tunna för att uträkna vår, ty din farfars farfars far och min farfars farmork — — — — — (Forts. ) Uttrycket är så äkta gotländskt och så urgammalt (ehuru nu mycket aflagdt, dock ej alldeles ur bruk), att det vore en uppgift för lärda fornforskare att utreda betydelsen deraf, ty det är icke endast i detta talesättet gom hvita håpan (d. v. s. hvita märren, hvita stodet) förekommer; hon lefver ock i ett annat lika gammalt och lika äkta gotländskt, som låter så: Nå rejder hvejtä håpot e Nu rider hvita stodet; hvilket uttryck användas om den hvita dimman, täuko, som sommarqvällarne stiger upp ur jorden, serdeles på sidländt mark. Hvad är det för ett hvitt stod, som gotländningen i forntiden trott sig se skymta genom den hvita dimman sväfvande öfver marken? Hvad är det för en hvit håpa, från hvilken gotländningen härleder den slägt, som är urgammal? Låt oss ej glömma, att orden häpa och-mär äro synonyma i gotländskan, men att det sednare uti fornspråket haft en helt annan betydelse, nemligen flicka och att ordet mö just härstammar derifrån. Biskop Wallin visar i 2 Del. af sina Gotländska Samlingar, att Hvita Stjerna i GutaSagan sannolikt ursprungligen hetat icke Stjerna utan hvita märi, hvita mön, och vår gamle gutiländare Strelow uppgifver om samma Hvita Stjerna att ohende tillskrifrer Culhilenderne megit (henne tillskrifva gotländningarne mycket). Således talades ännu om henne i Strelows tid, början af 1600-talet. Skulle vi icke här finna en ledtråd att kunna förklara betydelsen af dessa talesätt? Och månne det franska mere (moder), som uttalas alldeles likt det gotländska ordet mähr, möjligen i en långt aflägsen forntid då alla de germaniska stammarnas språk ännu var något när ett och samma, icke haft ett med detta gotländska ord gemensamt ursprung, ehuru betydelserna blifvit i olika länder så olika under tidernas lopp? Flera andra gamla ord, som fordom varit hederliga och haft en vacker, t. o. m. hög betydelse, hafva efter hand nedsjunkit till ord af låg och föraktlig bemärkelse, t. ex. orden uas,t Ykone, det sednare har ännu i Danskan och Gotländskan sin gamla rigtiga betydelse hustru, fast det i Gufa-målet heter kunc.