Gotlands läns nya tidning – 21 september 1865, sida 3

ej vara att tillstyrka, ehuru äfven den äsigten har sina anhängare. Ekholmen i Januari 1865. Den siste Danske presten i Lefvide samt Ett och annat om Sjökriget mellan Sverige och Danmark 1676. Anteckning af Alf. I uMen sjerran bän nu min tanke går Ok dvåler på havet bland master ok rår Ok mellan de begege Drenge. Så qväder den älskelige Danske Skalden Christian Winter. Låtom oss, såsom han, i tanken vallfärda ut på de blåa fälten bland master och rår, det är icke derför sagdt, att vår tanke genast behösver med extra skjuts begifva sig till hats. Det säges att alla vägar föra till Rom och dock är Rom blott en enda stad, så mycket lättare måtte väl då alla vägar kunna föra till det omätliga hafvet, som omgifver alla länder. Låtom oss till en början göra besök i en liten vacker och treflig Gotländsk landskyrka. Uti många at våra kyrkor förekomma Epitafier eller minnestaflor öfver familjer, som bott i den socken, uti hvars kyrka dessa minnesmärken äro uppsatta Vanligen äro de från 1600-talet — detta århundrade har i våra länder efterlemnat en betydlig mängd af bildliga framställningar — och merändels är det en prestfamilj, hvars namn och anletsdrag dessa i kyrkorna uppsatta taflor skolat bevara i framtida slägtens hågkomst. lcke alltid har detta inträffat, tvärtom äro de för det mesta för längesedan bortglömda, både till namn och lefnadsöden. Vanan att se den gamla taflan på sitt vanliga ställe, der den suttit i så många Herrans år, gör att man fäster föga uppmärksamhet vid den, blott en och annan älskare af forntiden och dess minnen, ägnar någon uppmärksamhet deråt. Frågar han då någon af församlingens medlemmar hvilka de personer varit, som föreställas på Epitafiet; så får han till svar: åöqet har varit en gammal prest, som hetat så och såt — det är vanligtvis all den upplysning, som af allmogen står att erhålla: och likväl när man ser dessa gamla porträtter, som i sina enkla vackra drägter, med allvarliga anletsdrag och händerna knäpta eller höjda mot hvarandra, högt från kyrkans väggar blicka ned på församlingen och tyckas vilja deltaga i gudstjensten; när man erinrar sig, att denna familjfader, hvars bild synes så uppmärksamt gifva akt på hvad som tilldrager sig i Herrans hus, så ofta derstädes för kunnat det heliga ordet för lyssnande skaror, att hans maka och barn, hvilkas bilder på taflan ses bredvid hans, så ofta med andakt böjt sina knän vid detta altare och på detta rum hört läran om Honom, som är uppståndelsen och lifvet, framställas af den älskade mannen och fadren; då kan man ej neka, att man skulle tycka det rätt intressant att veta något mera om de der personerna, hvilkas bilder blicka fram ur ramen, och att den upplysning man fått att prestens namn varit t. ex. Norby, Oxenvaldt eller hur heldst han må hetat, är en mycket ofullständig upplysning, att man gerna ville veta huru de verkat, lefvat, handlat och tänkt, samt i hvilka förhållanden de stodo när själen blickade fram ur dessa ögon, när deras hjertan klappade varma af lifslust. Något ditåt tänkte jag, när jag — då ännu en ung pojke — för några och tjugo år sedan första gången besåg Lefvide kyrka och med stort intresse granskade. det Epitafium, som der är uppsatt på Norra Chorväggen, ett det ståtligaste någon Gotlandskyrka kan framvisa. Jag var åtföljd af en äldre man, som omfattade mig med serdeleg välvilja och godhet. Han var en myndig och ansedd person på sin ort och i sitt stånd, en af både höga och låga aktad hemmansägare, som flera gånger varit Riksdagsman och haft många andra offentliga uppdrag, dessutom en vän af glädjen och sången, slägtkär, såsom ofta förhållandet är med äldre personer, och väl bekant med sin orts både fornminnen och samhälls-angelägenheter. Ehuru mycket äldre och betydligt erfarnare i lifvets värf och bestyr än jag var, språkade han gerna med ynglingen och hedrade honom med benämningen bror och du; att jag kallade honom farbror4 förstås af sig sjelf. Vi kommo mycket väl sams. men åt mina ungdom