Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 4

I den högtidliga processionen som denna dag tågade från Slottet i Upsala till Domkyrkan — bar Bo Ribbing riksäplet och hans bror Erik spiran framför Drottning Christina, som åkte i sin kröningsvagn, dragen af 6 appelgrå hästar, prydda med sammetsklädda seltyg. Han var nu Konungens Rådsherre, Stäthållare öfver Nerike samt Höfvidsman på Örebro Slott. Den stumme Gossen hade blifvit en af Rikets förnämsta män, och var nu, i sin kraftfullaste mannaålder, en af de få till hvilka den misstänksamme och häftige Konungen satte full tillit. Tretiotvå år derefter, nära åttioårig, satt den gamle Bo Ribbing, nu en böjd gubbe, på sin gård Säby. Han hade varit vittne till den store Gustaf den 2:dre Adolfs korta och lysande bana; han hade känt sitt hjerta svälla af fröjd vid hvarje Konungens seger, hvarje ädelt drag, och det sammantrycktes, af sorg då hans hjelte föll på Lutzens slagfält. Han hade varit vän med Lennart Torstenson, Banår, Fleming och alla dessa stjernor, som först fingo sin fulla glans sedan solen gått ned och mörkret höll på att inbryta öfver nordanlanden. På Sveriges thron satt ett barn; men det var den snillrika Christina, Gustaf Adolts dotter. Hon var ej ännu myndig, men kring hela landet spridde sig ryktet om hennes lärdom och hennes klara förstånd. Den gamle 130 gladde sig som ett barn (ty han var snart ett barn på nytt) åt den väna, den snillrika och lärda Prinsessan. Med detta barnsliga hopp dog den gamle, Lycklig han som fick lemna verlden innan Christina slösade sin nåd och rikets skatter på gunstlingar; men då slumrade gamle Bo Ribbing sedan länge i sin graf uti Wisnums kyrka. Han dog 80 år gammal, år 1640. (J.-B.) — — ——