Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 2

En stum Gosse. Vid Jultiden 1577 voro de flesta af Sven Rihbings barn samlade på fädernegården Fästeryd i Westergötland, hvars gamle ägare och herre ett par månader förut hade dött samt under stor pomp och ståt blifvit begrafven i Gällaryds kyrka. Den med sorgflor prydda vapenskölden var upphängd i koret, omgifven af den dödes fäderneoch möderneanors vapen. Blott en gång förut hade barnen varit församlade hos föräldrarne, 15 barn och nästan lika många barnbarn; men då sutto de alla kring det långa bordet och glammade i vänskap med hvarandra. Men nu voro många borta; döden hade utplockat en och annan ur syskonens led, och nu, då de åter samlades, var det ej till gamman och glädje, utan för att dela fädernearfvet och tvista om hvad hvar och en skulle ha. Huru skärande är ej en sådan strid mellan de närmaste, och huru skall icke en dylik kamp om mitt och ditt på föräldrarnes graf uppskrifvas i den stora boken? Vid detta tillfälle var det framför andra sonen, Gustaf till Svansö, som utmärkte sig. Redan i fadrens lifstid hade han betett sig på ett sitt, som gjorde att fadren förvisade honom från sitt hus. Den unge Gustaf blef nemligen Småsven hos Svante Sture, och blef der, som en ättling af Ribbingska slägten, behandlad som eget barn; men