Gotlands läns nya tidning – 25 augusti 1865, sida 2

under göktiden, utan att hafva förtärt åtminstone en tugga, så skulle alltid någon olycka eller obehaglig händelse inträffa. Hos ungdomen, och isynnerhet hos barnen, var den vanan inrotad, att de om qvällarne vid sänggåendet togo en bit bröd med sig, för att vid första uppvaknandet förtäras. Kommen in uti skogen fick Elsa flere gånger höra kuku-ropen, och det grämde henne att hon icke varit så försigtig som de andra flickorna, men det stod nu mera icke att hjelpa och ansåg hon sig dårad. Hon vandrade fram och åter, tankfull, — men bäst det var fick hon höra samma läte, frambringadt af en framför henne på afstånd stående figur, grön till färgen. Häpen och förvånad frågade hon sig sjelf: — kan detta vara göken? Figuren nalkades henne, — och sökte på ett smekande och behagligt sätt förjaga denna häpnad, hvilket också lätt gick för sig. Elstog sig djerfheten att fråga: är du göken? — ctt smekande ljud bejakade hennes godmodiga fråga. Iläpnaden var nu helt och hållet försvunnen. Ett närmare intresse mellan flickan och göken hade fått insteg, och under deras förtrolighet flögo timmarna bort som minuter. Aftonen inbröt, — Elsa hade helt och hållet glömt bort sin hjord, och då hon började att söka fann hon densamma långt tramför sig på hemvägen. Modren märkte att hon kom sednare än vanligt med kreaturen, och frågade henne om orsaken dertill.