— Jag har både sett och talt vid honom och han är alltför snäll och hygglig den göken, yttrade Elsa. — Nå, kan du beskrifva hans utseende, hans storlek och så vidare? frågade pastorn. — Ja Hr kyrkoherde. Folket ä så enfaldiga att di tror att göken ä liksom andra foglar. — Nej långt derifrån; han ä grön i hufve — å, så har han gröna skörter, å ä svart om halsen. — Nå! — än sedan då? — Jo, — under näbbee, som ä alldeles liksom en krokig näsa på en menniska, har han långa bruna dun. — Fortsätt! : — Under de der bruna duna har han en liten vacker mun, som ser ut ackurat som på en menniska. — Vidare! — Under den der mun, har han bruna nedhängande fjedrar. — Sedan? — Jo, han har svartbruna höga ben, och fötter liksom inspektorns på Hagagård, — svart då rörandiga. — Huru hög kan han vara? — Jo, — han år mycket högre än jag. — Kan han tala? — Ack, — ja! — han talar så sakta å ömt, att jag kan bli riktigt rärd.