Gotlands läns nya tidning – 18 augusti 1865, sida 2

VA— Med fördubblade steg ilade han derpå till det närbelägna vänliga hemmet. Snart hade han hunnit målet. Med varsam hand öppnade han dörren till fostermodrens rum och trädde in. Allt var der som förr; i fenstret stodo ännu de enkla, doftande resedakrukorna och vägguret, på sin gamla plats, nära vid kakelugnen, ljöd ännu regelmässigt som fordom. — Men fåfängt blickade ynglingen efter henne, den älskade, — hon var ej der. Ett utrop af förvåning ljöd i detsamma bakom honom, han vände sig hastigt om och sjönk glad i fosterfadrens, mot honom öppnade armar. Tid och år hade bleknat håren på Collinii hjessa och smärtans plogbill tecknat sina fåror på pannan, men samma uttryck af frid som fordom, hvilade dock öfver hans fromma anlete. Välkommen, dyre son! sade den gamle och slöt den återkomne ännu en gång till sitt bröst. Du blickar så förundrad på mig, började han ånyo, du tycker väl att jag blitvit förändrad? Jag har inga andra känslor än återseendets! Redan länge har jag väntat dig, jag började redan misströsta. Ett skottsår, hvilket jag erhöll samma qväll salig Konungen blef skjuten, förhindrade min återkomst. Dock det är sannt, du vet det väl redan, jag skref derom så snart jag kunde föra pennan. Men hvar är min mor? Collinus teg.