Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1865, sida 2

skbola lefwa, om än föga slickliga för det wigtiga uppdraget. Desse stola nog första, att genom de inflytelserika wid de hederwärda landstingen fraffa fig röster. 3:o) Den äfwen höga census af 1000 R:dr taxeringswärde för fastigbet för att ega walrätt till andra kammaren, hwarigenom månge hemmansegare som nu ega den, fran densamma blifwa uteslutna. En fom eger fastighet, uppskattad till 999 R:dr 99 öre, har ej efter förflaget, walrätt. Sa förhaller fig och med annan inkomst fom nu stall uppgå till 800 R:dr. Ett enda öre utefluter dem. Walrätten ma i affeende på siffran anses obetydlig, men den är det ej i afseende på den jemnlikhetsprincip, som jä ifrigt payrkas ej Mott af libertinister af lätt insedda släl, utan af werkligt liberala på ganska goda grunder. Är det rättwist — är det ens klokt, att göra en rättighet beroende af nägra ören eller riksdaler? Den, fom — om förslaget antages, — i början eger walrätt, kan ej wara säter på, att om nagra år ega den; ty egendomswärdet fan falla och dermed minskas taxeringsbeloppet4:o) Da förslaget lägger penningen och egendomen till grund för walrätt, är att befara, att bildningen och funffaperna i en framtid blifwa, om ej utestängda, ätminftone mindre reprefentes rade mid wåra riksmöten, men deremot för mycket inrymme be redes åt de mindre bildade och mindre kunnige, eller hwad wärre är, at dem som förstå, att göra sig till deras ledare. 5:o) Att man uteslutit arbetsklasen, ehuru den gerna fan anses sta på samma bildningsgrad fom allmogen. Skall då fridlighet och fosterlandskärlek mätas efter penningen och egendomen? Hwad det af representationens ombildning uppfomna förflas get om kyrkomöten angår, hwarmed troligtwis åsyftats, att beweka presterna att bifalla förändringen och trösta dem öfwer den fannos lika förlusten af deras representationsrätt för framtiden, — behöfwer Jns. ej nämna något för dem, som känna hwilla frukter kyrkomöten i alla tider burit. Att standsrepresentationen och sjelfslrifwenheten borde uppbhäfs was, att en ombildning war nödwändig, inses af alla tänkande. Men nog hade ett förslag till denna ombildning warit bättre, som gifwit säkerhet at alla samhällets wigtiga intressen, bildningens, kunstapernas, yrkesskicklighetens, de andliga och werldsliga, att på en riksdag blifwa representerade, och det i begge tamrarna, då nu den första egentligen kommer att representera rikedomens, ehuru der wisst ej kommer att saknas kunskaper och skicklighet, men detta är dock nagot tillfälligtwis och ej nagot beting för walbarheten. Omlildningen kunde t. er. få tillgått, att man uppställt 3 mal kategorier: 1) embetsmän, civila, ecklesiastika, militära, m. fl.; 2) borgare, handlande, bergsmän, yrkesidkare, m. fl.; 3) landts brukare, med föreskrift, att representanter skulle wäljas inom hwar och en af dessa klasser, färre eller flera, allt efter länens storlek, till det antal, fom anfägs behöfligt för en riksdag, samt att, då walen för de flesta län naturligtwis blefwe flera inom de tre hufwudklasserna, de skulle ste på få manga af de särslildta underafdelningarna fom möjligt, få att t. ex., om för ett län skulle bland embetsmännen wäljas 4, de wäljande borde utse en civil, en mi litär-, en ecftefinftifz, en lärowerksembetsman, o. s. w. På detfäts tet blefwe walen tillräckligt allmänna. Adelsmännen befinna fig inom någon af dessa 3 kategorier. De, fom blott äro kapitalister eller husegare, kunde inrymmas i städerna bland borgarne, på lans det bland landtbrukarne. Nog måtte wäl bland dessa klasser finnas män, at hwilka det wigtiga representantkallet kunde anförtros och det inom länet, utan att någon wäljande behöfde söka dem utom länet, der han mahända icke känner nagon person alls, utom på en alltid otillförlitlig reeommendation. De walde representanterna från hwarje län kunde sjelfwe bland fig utse en första kammare. Det tyckes då som att hwar och en representant, såsom af alla intressen wald, också skulle af sin heder känna sig förbunden att lika bewaka dem alla; få wida det ej är sannt, som ofta blifwit sagdt, att adelsmannen blir dock alltid adelsman, presten prest, borgaren borgare och bonden bonde, hur man än må tilftälla med walsättet.