Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1865, sida 2

Ser du att jag hållit ord! Det är upphofvet till ditt och mitt elände som jag bränner derinne! ropade den olycklige och försvann med ett hånskratt in i skogen. Upplösningen. Innan jag börjar att meddela upplösningen på min berättelse, vill jag i korthet meddela det vigtigaste som passerat, sedan den fasansfulla stund då Knut satte sin så grymt tillärnade hämd i verkställighet. Lyckligt för adjunktsboställets invånare voro både brudgummen och bruden i en sinnesstämning som ej tillät sömnen att nalkas dem, hvarför ock elden upptäcktes innan den omintetgjort all räddning. Med möda undgingo såväl de nygifta som husfolket att blifva innebrända; men gården och allt bohag blef lågornas rof. Ilalsklädda måste de husvilla söka skydd i prestgärden, som nu blifvit förvandlad i ett sorgens och smärtans hem, ty pastorskan hade af oro och förskräckelse häftigt insjuknat och Knut var och förblef försvunnen. Den ena dagen förflöt efter den andra, veckan gick till ända och flera veckor följde den förstas spår; men ingen upplysning om Knut stod att vinna; han och Annas lille son voro spårlöst försvunna, och slutligen antog man för visst att de båda omkommit; en förmodan som stärktes deraf att Knuts blodiga näsduk blef funnen vid stranden af forsen.