Gotlands läns nya tidning – 17 februari 1865, sida 2

Maria (min barnpiga) hade knappt låtit mor Elin tala ut, förrän hon i största ifver och förskräckelse utropade: — Kors, vet hon inte? Ryssarne ä ju komna! Vid dessa förskräckliga ord förlorade mor Elin för ett ögonblick talsörmågan. Slutligen utbrast hon med darrande röst och seberaktig hästighet: — Ryssarne komma . . . helige Gud! Ja ni få gå, barn allesammans! Gud bevare er! Vi i vårt barnsliga oförstånd icke anande det förfärliga i uttrycket: 4Ryssarne äro komna! emottogo tvärtom dessa ord från mor Elins mun med glädjestrålande blickar. Vi voro mer tacksamma mot Ryssarne, än mot mor Elin och sprungo hem — glada öfver det så oförmodadt erhållna skol-lofvet, skriande under vägen: Hurra! .. dyssarne ä komna! .. vi ha fått lof ur skolan ... hurra! Med lätta steg skyndade jag hem till mina föräldrars hus, för att erfara, hvad verkan denna, för mig så angenäma, underrättelse gjort på de hemmavarande. Det första jag varseblef, då jag inträdde, var tårarna i min moders öga; äfven min far syntes ledsen och bedröfvad. Vid denna syn förbyttes snart min hastiga glädje i samma känslor, som jag såg råda hos mina föräldrar. Nu blef allt klart för mig. Hvart man kom och hvem man såg, — alla sporde man hvarandra: lar du hört att ryssen är kommen? Ja, svarade man, under det att samtalet, för öfrigt, vände sig omkring de närmaste dagarnes komman