Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1865, sida 3

— Jo jag är Anders, din vän som gjorde dig så illa. Herre Gud! hur skall jag kunna göra det ogjordt! Aldrig, aldrig! — tillade Sköld halft i förtviflan. Kantorn förlorade alldeles koncepterna då han såg gamle Sköld så upprörd. — Du skall bli hos mig, du skall trampa orgerna, det kan du — ja kantorn ställer nog om att han får ... Vet kantorn! det har legat som en sten på själen i hela mitt lif. Hur gick det med Pehr? hur gick det med min lekkamrat? så har jag frågat tusen sinom tusen gånger. Herre Gud, hvad den ångern är bitter! — Du får ej vara i socknen, sade kantorn, sträng som lagens bokstaf, men ändå för sig sjelf, funderande på huru man skulle skaffa den blinde ett hem. — Låt mig ta dem hem till mig några dagar, — bad Sköld och efter några svårigheter beviljades detta. — Här, mor, kommer jag med sällskap; ta fram två sillar till och hemta hem ett stop dricka; här skall rumlas. Vet du, detta är Pehr, honom som jag i min dumhet förderfvade. ) — Och flickan då? — frågade gumman. — Jo hon följde med på sladden, — yttrade Sköld; — men hon heter Anna och då måtte väl mor tycka om henne. (Forts.) —— —— Ce FR N N NÅ ON AA