Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1865, sida 3

Waldemar Atterdag på Gotland och solksägnerna, som stå i sammanhang dermed. Anteckningar af Alf. (Forts. fr. N:o 1). 1300-talet började genast med olyckor, och dessa höllo troget i till seklets slut. Sommaren år 1300 utmärktes af stor torka och en förfärlig boskapspest. Strelow (sid. 148) berättar, att boskapen så dött ut, att i hela södra delen af Gotland icke funnits qvar flera än 40 får och att i ett Tingslag endast 3 kor, så att Gotländningarne måste från Sverige och Skåne skaffa sig Hästar, Hornboskap, Får, Getter och Svin, och uti Gråmunkarnes i Wisby Diarium anmärkes för detta år: MCCC omnia pecora in Gothllandia moriebuntwr d. v. s. år 1300 dog all boskap på Gotland. Föregående året hade stor boskapssjuka härjat bland boskapen i Danmark. Året 1306 utmärktes af en förskräcklig köld, som omtalas både uti latinska krönikor och Isländska annaler. Se här hvad derom anföres (utur Strinholms Svenska Historia, band. 5, sid. 205, not. 416). A:no 1306 tanta fuit hiems asperrima, qvod inter omnes tenras et insulas Dacie et Svecie omnes pontus per XIV Septimanas et ultra quasi in solidos pontes conversi. (Ar 1306 har varit den aldrasträngaste vinter så att under en tid af 14 veckor och derötver alla sund mellan Danmarks och Sveriges länder och öar varit förvandlade till liksom massiva bryggor). Å:no 1306 fuit hiems maxima ita, qvod mare