Gotlands läns nya tidning – 8 december 1864, sida 2

spöke förföljt mig hvart jag tagit vägen, och ropen på pappa och mamma, som barnet emellanåt lät höra, har såsom de förskräckligaste hämdeskri mången gång ljudit för mina öron och väckt mig ur min sömn. Det onda samvetet har ingen ro, hvarthän menniskan tar vägen. Sedan jag lemnat barnet, begaf jag mig till Kalmar, tog hyra på ett fartyg som gick till England, och har sedan seglat, snart sagdt, i alla vatten och på alla länder utom Sverige, dit jag aldrig kommit om icke Ilerran så underbart styrt kosan. Tala icke längre, ni mattar er för mycket, sade professorn. Tag här litet vin och vatten, för att stärka edra anlitade krafter.t Jag behöfver icke stärka mina krafter, för att dö. Jag har nu ingenting annat att göra. Ni har att vårda det lif Gud gifvit, och hvilket det endast tillkommer hans visa afsigter att förlänga eller återtaga. Med dessa ord lemnade professorn sin patient åt sig sjelf. Denna bekännelse hade emellertid uppskakat professorn till djupet af hans innersta. Känslor, hvilka han under 8 års tid bearbetat i undergifvenhetens form, bröto sig, som den qväfda lågan vid ett luftdrag, fram i hela sin gripande kratt. Vågade han hoppas att detta begråtna barn ännu lefde? Att han skulle få trycka det till sitt hjerta och ställa det inför en moders ögon, som ännu ofta fällde tårar öfver dess förlust? Och om så vore, om han verkligen skulle återfinna det vid lif, hurudant skulle han finna det till kropp och