Gotlands läns nya tidning – 1 december 1864, sida 2

längre förmådde medelst pumparne hålla sig flott. Kaptenen kom just i rättan tid för att rädda den olyckliga besättningen, som från det sjunkande vraket redan stod i begrepp att taga sin tillflykt i båtarne. Då den lyckligen och väl kommit ombord, påminde sig en af matroserna, att en sjuk kamrat var qvarlemnad i sin koj, ur stånd att sjelf företaga något till sin räddning. Det öfvergifna fartyget syntes med hvarje stund färdigt att sjunka. Att åter begifva sig å detsamma var förenadt med ögonskenlig lifsfara. Den olycklige skulle således lemnas att förgås. Hans dom tycktes oåterkallelig, och redan hade kaptenen lagt ut från fartyget, då mannen, som vi omtalat, och hvilken uppfattat talet mellan ett par af de främmande matroserna, vände sig till kaptenen, anropade hans mensklighet, och bjöd en lockande summa åt den, som ville förbarma sig öfver den olycklige. Penningen är en stark vältalare och öfverröstade här sjelfva fruktan för den nyss undsluppna döden. Ett par män kastade sig i en håt, besteg ännu en gång det öfvergifna fartyget, räddade derifrån det sista qvarvar: ande och nästan halfslocknade lifvet, nära nog i samma ögonblick som det annars skulle begrafvits i djupet. Återkomne lyckligen till ångfartyget fortsatte detta sin kurs under det den förut omnämnde mannen, som befanns vara läkare, och som vi hi ädanefter vilja benämna protessor Örnfeldt, fann i den genom hans ädelmod räddades belägenhet ett nytt fält för utöfningen af sin menniskokärlek.