Gotlands läns nya tidning – 1 december 1864, sida 2

villervallan och återtaga sina förut innehafda hytter, för att der söka den afbrutna hvilan. Då mannen lemnade den nu lugnade modren sade hon: Tack, ädle herre, för hvad ni gjort en förtviflad moder! Om ett menskligt hjertas bön har någon kraft hos den Evige, ack, så skall det svidande såret i ert bröst läkas och er smärta bytas i glädje och tillfredsställelse. Hoppas icke det omöjliga och öfverskatta icke värdet af mitt deltagande för er och edra barn. Vet blott att ingen, ingen kunde djupare fatta värdet af ert förtroende än den, till hvilken det gafs. De lidanden vi sjelfva erfarit dela vi innerligast med andra. . Med dessa ord tryckte han hennes hand och gick upp på däcket för att betrakta ett naturskädespel, som ännu i sitt aftagande var mäktigt nog att slå den tänkande menniskan med vördnad och beundran för den hand, som lössläpper stormen och tyglar elementernas förödande krafter. Under det han såg dagen gry öfver det upprörda hafvet och morgonens första rodnad bryta österns skyar och färga vågornas skum, hördes en nödsignal, hvarpå utkiken fick sigte på en förolyckad seglare, som redlös dref omkring, lemnad, som det ville synas, till pris åt sin undergång. Kaptenen styrde den olycklige till hjelp. Det var en engelsman, destinerad till Petersburg med kolonialvaror och styckegods, hvilken under nattens storm stött på vid Gotlands södra ref, blifvit läck och nu, med kapade master, icke