Gotlands läns nya tidning – 10 november 1864, sida 3

Pappa! pappa! öfvergif mig icke. Jag föl jer dig hvart du går ... Blott lemna mig ickel! Man vet ej rätt, om det var motgången, som hade gjort Jenny ödmjuk och nöjd med äfven den uslaste lott med honom, som hon hittills älskat och vördat såsom far; eller om det var förskräekelsen öfver att äta nådebröd hos Thorsson och hans hustru, som afpressade henne detta utrop. Emellertid fattade Arne öfverstens hand och sade: sIcke så, herr öfverste. Stanna här, tillika med Jenny, och blif min Hennys far, äfven. Jag har, Gud ske lot, nog för oss alla och skall finna mig outsägligt lycklig af att få ett bildadt manligt sällskap, jemte behöfliga kloka råd. Systrarna. hoppas jag, skola snart lära känna och älska hvarandra.s De båda tvillingarna lågo först i hvarandras armar och sedan tillsammans slutna till den öfverlyckliga modrens hjerta. Der blef en allmän omfamning och om öfverstens och Jennys afresa blef ej vidare någon fråga. Vi hafva nyligen sport — och det af resande, som äro grannar och umgängesvänner till familjen på Björnhyttan, att allesammans besinna sig mycket väl; att Thorssons förmögenhet ärligen ökas, liksom hans familj — han har nu sju barn — att han, öfversten och fru Möller komma förträffligt öfverens; att Jenny blef, redan nägra få månader efter sin ankomst till Norge, gift med den unga läkaren, som är Thorssons vän och som