Gotlands läns nya tidning – 15 september 1864, sida 2

domkyrkan, den röda Wasaborgen och de många andra sckelgamla minnena, staden vid Fyris, med sina ungdomliga serenader och sin urgamla Mimersbrunn, hvarur hänsofna generationer hemtat vishet och ur hvars aldrig sinande bölja kommande slägten ännu skola läska sin vishets törst. Allt var här glädje, lif och rörelse, äflan och sträfvan, väntan och längtan. Alla menniskor voro på benen; man trängdes och knuffades, men såg dock så innerligt belåten ut. En främling, som aldrig förr satt sin fot på denna svenskt klassiska jord, skulle genast hafva märkt, att något ovanligt var å färde; hvad mera då den, som i dagar och veckor, ja — kanske i månader, hört talas om ingenting annat, än hvad som nu komma skulle. Och hvad var det då, som skulle inträffa? Studenterna skulle komma. Studenterna? Ja, studenterna från Christiania, Köpenhamn och Lund. Det var, nemligen, ett skandinaviskt studentmöte, det andra i ordningen i Upsala. En hvar, som har något minne af den tiden — och det hafva alla, som då voro i närheten af Upsala eller Stockholm, ty det är icke gerna möjligt att glömma dessa dagar, så vida man på niärmare håll genomlefvat dem — en hvar vet således, huru den skandinaviska idn på den tiden förvred alla unga hjernor. Skandinavien och Skandinavien ljöd det från alla munnar. Man sjöng, man talade, man drömde om ingenting annat än om Nordens enhet, om de tre nordiska rikenas