Gotlands läns nya tidning – 1 september 1864, sida 2

ungas förtjusning. Döden hade en gång röfvat från henne hennes hjertans kär, och fastän hon sedan haft otaliga goda tillbud hade hon icke antagit dem — hjertat var qrvar hos den förut hemgångne, och det stod ej i hennes makt att mer än en gång bortgifva det. Moster Elise, Alfreds hustru, hade för längesedan gått till ro, och först då hon var borta, insag Alfred hvad han förlorat. Han tänkte stundom, att hon dock förtjent ett ljusare öde, än det hans kyliga uppförande beredt henne och han hade oc kså, innan hon bortgick, ångrat sig samt anropat hennes förlåtelse, den han ock at fullt hjerta erhållit. Men i stället att, som hans hustru varmt bedt honom, sluta sig till hennes kära syskon, förföll han, efter hustruns död, i allt större svårmod, ja, han blef nästan fiendtligt sinnad mot menniskor. Till Gustafs eller Manners hem gick han aldrig, och kom någon af dem till honom blefvo de oftast ej emottagne, och om detta någon gång för skams skull ej kunde undvikas, var emottagandet derefter och hans vilkommenliktydigt med: Gud gifve ni vore hundra mil härifrån ! Sedan en längre tid var Alfred sängliggande sjuk, och alla försök af hans slägtingar, att med deltagande och tröst närma sig enslingen, hade allupit fruktlöst. Han hade i stället skaffat sig en vakmadam, som för en viss summa i månaden åtagit sig att vara ömheten sjelf. Hon smilade så sött och trippade omkring i strumpfötterna, samt boppades få