Gotlands läns nya tidning – 18 augusti 1864, sida 2

på hustruns friska läppar och en lätt dito på sonens hvita panna, ,men sådana här aftnar, då hela naturen rasar, är det ett riktigt himmelrike: — Gud vare lof för ett godt hem? Ja, Gud vare lof för det! eftersade ur sitt hjertas fullhet hustrun, sakta resande sig, för att i vaggan inpraktisera den lille, som nu slumrat. omsorgsfullt svepte hon täcket kring sin älskling och gaf honom en blick, sådan endast en moder kan gifva. Tysta reste sig de båda småflickorna på tå sör att rigtigt se om lillebror sof, och vissa om sin sak hoppade de bort till sadren, efter att först hafva kastat åt slumraren hvar sin näpna slängkyss. Farväl nu på en liten stund, nickade den unga modren och skyndade ut till kökets regioner, i hvilka hon ansåg för en ära att vara hennnastadd. Mannens blick följde henne så länge han kunde se henne, hvarefter han tog sitt parti och sträckte ut sig till sin fulla längd på soffan, sägande till de små: nå, pullor, hvad skall pappa ha, medan kan hvilar sig? I ett nu försvunno de små och återvände efter en stund med ,aftonnöjet, pappas väl stoppade pipa, den de buro — en i hufvudet och en i fötterna — efter lilla Berthas utsago, hvarefter de beredde sig att, uppkrupna, den ena i det lediga soffhörnet t, den andra i mammas emma, afhöra de trefliga små historier, som i kapp med de lätta rökmolnen aldrig brukade uteblifya.