Wanskapen. Twenne ynglingar, wänner likjom fordom Damon och By thias, wandrade en wärdag arm i arm i en skog. Låt oss här, fade den ena till den andra, föfa en bild af wär wänskap. Mens niskan återfinner få gerna sitt inre lif i nagot naturens alster. Se der, fade den nya Damon, murgrönan, fom lindar fig kring den unga eken! — Skönt och i ungdomens kraft upps reser fig tvädet som en tempelpelare, omflätad med wårens första löf af glada ynglingar och flickor. Den späda murgrönan oms slingrar trädet, liffom hon dermed wille blifwa ett. Utom eken läge hon i ftoftet. — Ynglingarna sågo på hwarandra, och fade: Stön är denna bild och älstligt pryder den friska grönskan den allwarsamma ekens stam. Så bär och upplyfter det starka, förädlande sig sjelf genom kärleken, det spåda och swaga. Så