Gotlands läns nya tidning – 2 juni 1864, sida 2

En Isfärd till julottan öfver Östersjön. (Berättelse, till en del grundande sig på en Gotl. solksägen, af Alf). (Forts. från föreg. N:o). Nästan med gråten i halsen vid tanken på den olyckliga utgång deras färd hotade att få, stod Pehr bredvid de trogna, raska och villiga djuren, torkade skummet al dem, talade till dem, såsom till gamla vänner, smekte och strök deras halsar och länder; men på isen bredvid släden knäböjde med knäppta händer och blottadt hufvud den frome presten, och i tysta, men brinnande böner utgjöt han sin själ för IIonom, som ser och vet allt, för den IIerre och Mästare, i hvars tjenst han for, att icke öfvergifva dem. Just som presten slutat sin bön och uppstigit, sade drängen, som en stund skarpt blickat fram åt det håll, åt hvilket de farit: Kära far! jag tycker mig skymta ett ljus rätt fram, en liten smula åt höger. Låfvad vare Han, som föddes denna välsignade natt och bar all verldens synder! — sade Presten — Han har hört sin ringa tjenares bön. Låtom oss åter köra på, så att vi ej må förlora den ledstjerna Han låtit framskymta för oss. Hästarne tycktes hafva fått nytt lif och åter ilade man lustigt framåt. Pehr styrde kosan efter