les icke omöjligt. Låt se, jag är tjugo år; mera än ett år behöfver jag väl icke att lära på, och sedan, — nå sedan arbetar jag för mig sjelf. Men hvad skall jag lefva af under lärotiden? Hvem skall hjelpa pappa att försörja bröderna under hela det der året, som jag icke skulle sy? — Det går aldrig an att jag upphör att sömma; ty då räcker det icke till för oss. Lifvet är ändå bra sorgligt ... Då man är fattig, borde man icke ega några känslor. Nora fattade nålen och började åter att sy ifrigt ända till klockan ett, då tvenne gossar med buller rusade in, helsade på syster Nora och förklarade att de voro hungriga. Nora reste sig då från arbetet och gick att laga i ordning den tarfliga middagsmåltiden. Då fadren kom hem, stod bordet med sin grofva, men rena duk i ordning, och der prunkade ett stort fat med potatis, några spickna sillar, väl upplagda och utstyrda med persilja, samt en kanna dricka och en brödkorg med groft bröd; detta utgjorde hela anrättningen. På fadrens servet låg ett franskt bröd. Man läste en andäktig bön, hvarefter den enkla måltiden förtärdes med stor aptit hos de unga. Gubben såg bekymrad ut. — Nora läste i hans ansigte att han var ledsen öfver det afslag han måste gifva henne. Hon uppbjöd derföre hela sin förmåga att synas glad och nöjd: adren smålog sorgset emot dottren. (Forts). — — —