Gotlands läns nya tidning – 26 maj 1864, sida 3

yrvädret fortfor, var det icke heller så lätt aft kunna varseblifva någonting, som var på längre afstånd än ett par tre fanmar från slädan. När de tyckte sig kört ett par timmars tid, fingo hästarne blåsa ut, men safängt spejades för att upptäcka någon gärd, någon skogsdunge eller annat, som kunde vägleda dem. Änyo fortsattes färden med oförminskad fart, men då man åter kört ett par timmar utan att upptäcka något annat än snö och drifvor, men intet tecken till väg, började drängen, en gammal trotjenare i prestgården och vidskeplig såsom allmogen var (då vida mera än nu) att inse det inte allt stode rätt till. Det måtte — mente han — helt visst något gajskeri vara med i spelet. Man visste ju att alla helgdagsnätter, enkannerligen den heliga julnatten, hade alla rå, nissar,) Jöf-viskar 2) och annat dylikt otyg sina högtider och spelade sina spratt med de stackars vägfarande menniskor, som då voro ute. Sannolikt hade nu han och kära far blifvit villade af Necken, men derför visste Pehr råd. Man behöfde nemligen blott sno ut och in på sina öfverplagg, så blefve Necken narrad och kände icke längre igen dem han villade. Således hoppades Pehr nog kunna reda sig, helst han hade sin goda fällknif i lumman 3), men värre vore det med kära far, ty han, det visste Pehr af gammalt, vore, ehuru dugtig prest i öfrigt, nästan attanse som en ochristen, enär han trodde hvarken på Nissen eller di sma under järdi !). Allt detta tänkte Pehr, men han vågade icke kläda sina tankar i ord, dock sedan han länge kört och tegat, upplät han sin mun, föredrog för kära far hurudan deras ställning i verkligheten var, samt föreslog att de skulle sno utoch in på sina mössor och pelsar. Presten, en gudfruktig och upplyst man, blef nästan smått ond öfver förslaget och svarade: vhiaåll inne med dylikt dumt snack min kära Pehr! Jag far i min Herres och Mästares ärende, Hans, som på denna välsignade natt lät sig födas hit på jorden som menniska att frälsa en syndig verld, skulle jag då frukta gaster och troll, Jag far för att förkunna Vår Fröälsares heliga ord och nåderika födelse för menniskor, syndiga och och hjelpbehöfvande såsom jag, hans o rärdige tjenare. Han ledsage mig hvart Honom täckes! Kör du på i Guds namn! Pehr hade väntat något dylikt svar. Han visste väl att i den punkten kunde kära far vara envis, men han ville visa, att också han en gång kunde vara envis. Nästa gång släden höll, vipps var han ur och innan Presten visste ordet af hade hans dräng snott ut och in på sin fårskinnspels, sin ludna mössa och sina stora bälghanklar (vantar) och i denna kringsnodda habit såg han ut som ett troll. Se så — sade han när allt var väl bestäldt — vill kära far vara neckens narr, så vill icke jag. Mig skall han slippa villa längre och det är jag som kör. Orden voro knappt uttalade då drängen, som stod ett litet stycke från slädan, råkade, i det han skulle närma sig till densamma, att snafva och falla ikull. I fallet tog han mot sig med händerna, på hvilka han ännu ej trädt hanklar1) Nissar kallas på Danska och Gotländska hvad man på Svenska kallar ,Tomtar. 2) ,Löf-viskart är Gotländska uttalet af Löfjerskor (Skogsrån). a) Fickan. Stål ansågs lösa trolldom. 4) Så benämner Gotlands allmogen elfvorna.